Empowerment – av vem, för vem?

/1 Kommentar/i , , , , , , , /av

Jag trodde att begreppet empowerment var lite ur tiden. Jag hörde det ofta för ett tiotal år sedan men inte så mycket sedan dess och definitivt inte i relation till arbetslivsfrågor.  De senaste veckorna har jag däremot sett det lite varstans. Ofta har det varit personer som har som yrke att ”empowera” andra, dvs att hjälpa andra att känna att de är den styrande kraften i sitt liv. Vällovligt, eller hur?

 Japp, du har helt rätt – jag har några invändningar ;).  För att ta ett exempel: om du skulle säga att jag behövde empoweras skulle jag bli riktigt förbannad. För det första är det underförstått att du i så fall tycker att jag är svag, styrd eller liknande. Annars skulle jag inte behövas empoweras.

För det andra utgår du från att du ska göra något för att jag ska empoweras. För mig är det en motsats. Du vill att jag ska få mer makt över mitt liv men tilltalar mig samtidigt som om jag vore maktlös och om jag bara gjorde eller tänkte annorlunda (dvs som du tycker att jag borde tänka eller agera) så ökar min makt. ?!?!? Vems makt ökar sa du? Ungefär så, skulle jag reagera.

Jag är absolut för att människor både har och känner att de har makt över sina liv. Jag vill däremot inte förutsätta att så inte är fallet genom att tilltala mina medmänniskor som om de vore maktlösa, och därigenom förminska både dem och deras makt över sig sitt liv.

 Jag tror att det bästa sättet att bidra till allas makt över sig själva är att just tilltala alla människor som om de har makt över sitt liv. För mig innebär det till exempel att prata med alla som om de vet varför de gör som de gör, dvs att de väljer att göra som de gör – även om jag förstår att valmöjligheterna många gånger är mycket begränsade.  

Så gör jag. Hur gör du?

 

 

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)
1 svara
  1. Kristos Tsilkos
    Kristos Tsilkos says:

    All coachande verksamhet och motiverande samtal bygger på att klienten är en vuxen person, som innerst inne vet bäst vad han eller hon vill. Men i den hårda konkurrensen i branschen gissar jag, att det är frestande, för en coach, ledare eller föreläsare att hävda att just han/hon sitter inne med nyckeln till klientens framgång. Det finns risk att vi hamnar då hamnar i ett förälder-barn-förhållande med klienten och det kan precis som du beskriver det till och med vara demotiverande.

Kommentering är stängd.