Konstruktiv kritik bevisar lojalitet

Jag har vid sidan av mitt arbete som i mångt och mycket handlar om föreningsliv, själv flera ideella engagemang och förtroendeuppdrag. Det händer att jag i dessa sammanhang hamnar i ganska laddade diskussioner om frågor som är principiellt viktiga för det gemensamma uppdraget. 

Någon gång, under just en sådan principiell diskussion, har jag känt mig anklagad för att vara ilojal. Jag kan naturligtvis inte svara för andras upplevelser eller ståndpunkter, men jag kan ibland känna en irritation över att gemensamma diskussioner förs utifrån helt olika utgångspunkter.

Min utgångspunkt

Med viss reservation för mitt temperament och stundens hetta, är min ambition alltid argumentera utifrån sakargument. Det hindrar dock inte att jag ibland ställer frågor som kan uppfattas som att dem har att göra med folks personligheter och sätt att vara. Vid sådana tillfällen handlar det exempelvis om ”personlig lämplighet” för det enskilda uppdraget, eller om att jag ifrågasätter ett principiellt resonemang jag själv inte kan stå bakom. Min utgångspunkt är att alltid vara lojal mot organisationen/uppdragsgivaren och vårt gemensamma mål. Tyvärr blir resultatet ibland att jag anses svika lojaliteter på det personliga planet.

Lojalitet – att inte avstå från konstruktiv kritik

För mig är lojalitet bland annat att hålla på sina principer. Både dem som är ens egna och dem man beslutat i gemenskap med andra.

Jag anser inte att den kollega, vän eller bekant som jag berömt eller lovordat – är skyldig mig att göra detsamma i alla lägen. Jag anser inte heller att någon av oss ska avstå från att kritisera den andras handlande när det är befogat. Jag menar inte att det alltid är lätt, men vill gärna kunna förvänta mig att andra har en liknande utgångspunkt. Är det för mycket begärt?

För mig är det självklart att vi i ett gott arbetsliv behöver medarbetare som känner att man kan vara lojal sina egna ståndpunkter. Vad är självklart för dig?

Victoria Öjefors
Senaste inläggen av Victoria Öjefors (se alla)