Riskfyllt tystnande
För ungefär två veckor sedan – 24-26 september – sände Sveriges Radios program Tendens en serie om tystnaden på våra arbetsplatser under temat: ”Vem vågar vissla?”. (Lyssna gärna!) Det finns antagligen anledning att återkomma till temat i senare bloggar men denna gång tänkte jag koncentrera mig på de risker som det brukar pratas om när man pratar om ”visselblåsning”, och om de risker som det inte pratas lika mycket om.
Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap, Lunds universitet, rekommenderar i det tredje avsnittet den som väljer att tala med media att göra det anonymt. Risken för repressalier är annars stor, menar han. Den sortens repressalier som ofta nämns är sämre löneutveckling, utfrysning, uppsägning eller olika former av misskrediteringar (dåliga rekommendationer etc). Totalt sett klart försämrade möjligheter till fortsatt karriär alltså, inte bara hos den aktuella arbets- eller uppdragsgivaren utan även hos andra. Man får inget nytt jobb.
Riskerna för repressalier om man väljer att ”vissla” är konkreta och direkt kännbara ekonomiskt och socialt. Det man emellertid pratar mindre om är de mentala riskerna med att välja att vara tyst. När man väljer att inte ta strid för den kunskap man har och därmed också väljer att bidra till att slöseri, ljusskygga avtal, orättvisor mm kan fortgå.
Riskerna må vara stora för den som talar men de är minst lika stora för den som tystnar. Hur hanterar man att man kanske skulle ha kunnat undvika att någon skadats, men valt att avstå? Vad händer när man börjar skämmas över sin tystnad? Hur hanterar man att man inte längre vill se sig själv i spegeln? Vad innebär det när man inte längre ärligt kan säga att man är någon man vill vara – varken som medmänniska, medborgare eller professionell?
Det hemska svaret är att tystnaden kan ge allvarliga existentiella problem och grubblerier. Det kan nog alla som har legat sömnlösa och funderat över den här sortens dilemman känna igen sig i. Den stora frågan är: Vilka beslut kan och vill jag stå till svars för – inför mig själv och inför andra? Frågan är inte så lätt att besvara som man kan tro, men oavsett vilket man väljer så innebär det risker för den enskilde.
Det är både sorgligt och skrämmande att vi har skapat ett arbetsliv där vi inte orkar – eller vågar – ta en diskussion om vad som är rätt, rimligt, rättvist. Eller där vi tror att lojalitet bäst manifesteras genom att ”sitta still i båten”, ”hålla sig under radarn”, ”gilla läget” eller vilka metaforer vi nu använder för att motivera att det är bättre att vara tyst än att ifrågasätta det som händer i verksamheten.
Det är möjligt att det är de som har makten att bestraffa oss som ”skrämmer oss till tystnad”, men det är i så fall vi som kollektiv som gör det möjligt för dem att bete sig så. Det blir möjligt när tillräckligt många av oss väljer att blunda när någon råkar illa ut. Det blir möjligt när vi väljer att endast ”ute i korridoren” ge vårt stöd för att inte själva hamna i blickfånget. Det blir möjligt när vi antyder att den som frågar, protesterar, konfronterar eller avslöjar säkert har andra syften än ett genuint intresse för själva sakfrågan. Det blir möjligt när vi väljer att inte anlita eller anställa en person som öppet och ärligt har gjort just detta.
Genom att bete sig så bidrar man till ett tyst och riskfyllt arbetsliv – men så gör vi väl inte? I alla fall inte du…eller jag…?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Rakt in i hjärtat… Tack!
Tack själv!
Intressant. Jag tror t o m att de personliga kostnaderna för att tiga i längden kan vara högre än kostnaderna för att vissla. Om man visslar så har man agerat vilket ger en upplevelse av kontroll, vilket i sin tur minskar stress. De som tiger riskerar i stället att uppleva sig som passiva offer vilket ofta är destruktivt och kan leda till negativ stress. Personer som visslat och sedan uttalat sig i TV och press brukar också säga att de inte ångrar sig trots att de personliga kostnaderna varit höga. De menar att känslan av att ha gjort ”det rätta” väger upp (även om det så klart också kan vara ett slags självrättfärdigande). Här finns säkert också olika faktorer, exempelvis personlighetsaspekter, som spelar in för varför vissa väljer att agera och upplever att det inte finns några alternativ medan andra väljer tystnad. Det handlar också som du säger om attityder i samhället, att personer som visslar betraktas som ”obekväma” i stället för engagerade och ansvarsfulla, och om hur lojalitet definieras. Lojalitet kan ibland vara motsatsen till att ”gilla läget” och stryka medhårs. ”Det är inte de lydiga som förändrat världen” (citerat från I Tollgerdt-Anderssons blogg).
Tack för kommentaren! Håller absolut med. Icke desto mindre ett svårt och inte alltid självklart val.
Mycket tänkvärt!
// Kikki
Tack!
Jag behövde verkligen läsa detta. Är mitt uppe i ett val om jag ska vissla eller inte. Detta ger mig mod att vissla och jag ska göra redan idag. Tack
Hej Lotta! Tråkigt att du befinner dig i en sådan situation. Lycka till med dina beslut. Jag hoppas att du får gehör och respekt för dina synpunkter om du väljer att ”vissla”.
Hör gärna av dig via mail om du vill: lisbeth.ryden@ellerr.se.
Det är mycket tänkvärt det som sagts ovan. Jag vill lägga till en sak. Erfarenheterna från Nürnberg- rättegången är att det faktiskt inte är tillåtet att en person onyanserat lyder en chefsperson. Det är inte heller tillåtet att stå tyst bredvid. För er som är så unga att ni inte automatiskt reagerar på ordet Nürnbergrättegången kan jag berätta att det var den rättegång som hölls efter andra världskriget och som behandlar vårt individuella ansvar för hur våra medmänniskor behandlas. Brottet vid den rättegången var massmorden av framförallt judar, men också romer, homosexuella, människor med olika former av utvecklingsstörning eller psykiska sjukdomar samt kommunister. Däremot vet jag inte om slutsatsen att det inte är tillåtet att stå brevid och misshandla/döda människor är ratificierat av vår lag. Jag vet att det är ratificrat av en del andra länder (vet ej vilka).
Jag träffade en gång på en klok chef (jag har för övrigt träffat på många kloka chefer :) ), som sa att hans trygghet var hans tillit till att hans underställda endast skulle ”lyda” honom om de själva ansåg att det var klokt att göra så, inte bara för att han sa till dem.
Jag har ibland tänkt på det. Tänk de chefer (eller andra) som inte kan lita på att omgivningen säger till när saker och ting inte verkar vettiga, fungerar dåligt, håller på att spåra ur vad det nu är. Den otryggheten måste vara hemsk att hantera och kan säkert orsaka både sömnsvårigheter, oro, stress och kontraproduktivt kontrollbehov som i sin tur bidrar till en nedåtgående tillitsspiral. Lydnad för lydnadens skull blir ju då förödande för både organisation, de barörda människorna och samhället i stort.