Är ansvar för väljandet att vara vuxen?
Lisa Moraeus skrev för ett par veckor sedan om att mötas som vuxna. Jag håller helt med Lisa. Det är lätt att göra det: vem vill bli betraktad och tilltalad som ett barn? Problemet är att det är svårare än det låter att konsekvent tilltala sin (vuxna) omgivning som ”vuxen”. Jag har övat mig på det i många år och ändå trillar jag dit ibland.
Lisa gav exempel på när vi tilltalar varandra som barn. Det är klassiska situationer där vi lätt i faller in i väl kända mönster från uppväxten, skolan och arbetslivet, men vad innebär det att mötas som vuxna?
Jag gör det genom att försöka se och tilltala min omgivning som väljande. Det innebär att jag försöker frågar efter hur de ser på saken, varför de gjorde som de gjorde, vilka överväganden de gjorde, vilka alternativ de såg och vilket ställningstagande de tog. Det märks ganska fort vilka som ser sig som väljande och vilka som inte gör det. Hur galet det än blev kan man, om man ser sig som väljande, ändå någorlunda redogöra för övervägandeprocessen. Ser man sig inte som väljande så brukar man i regel tycka att det är någon annan som måste vara ansvarig för hur det blev. En del säger att de ”bara följde reglerna”, men det är också att välja. Ser man sig som väljande så blir det också naturligt att ta ansvar för att man valde att följa reglerna (även om man inte tycker att de är bra).
Därmed inte sagt att valet är fritt. Det är ibland oerhört begränsat. Inte heller säger jag att allt som händer är ett resultat av ett val – varken mina egna eller andras. En del saker drabbar en – sjukdomar, olyckor, förälskelser, arbetslöshet, lotterivinster, föräldrar osv. Däremot, om jag är någorlunda mentalt frisk, kan jag (i alla fall på lång sikt) välja hur jag hanterar det som drabbar mig.
Att välja innebär att se alternativ, överväga för- och nackdelar samt att hantera konsekvenserna av sina val. Det är inget man föds med. Det är något man förvärvar. Som barn kan man inte ställas till svars för sina val. Att bli vuxen innebär att man kan göra det.
För mig spelar det ingen roll hur folk ser på sig själva – som väljande eller ej. Jag väljer ändå (att sträva efter) att tilltala dem som väljande. För mig blir det ett sätt att möta dem som vuxna. Genom att tilltala dem jag möter som väljande tänker jag att jag därigenom också bidrar till att de själva kan se sig som väljande. För mig är det sunt så därför vill jag stärka det, men jag kan vara galet på det och är öppen för argument. Hur ser du på det? Hur gör du för att möta andra som vuxna?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
