Konsten att möta varandra som vuxna

Förra veckan skrev jag om ett uppdrag jag har för en organisation som ska ta fram en mångfaldsplan och som passar på att arbeta med frågor kring bemötande, inkludering och samtalskultur i den processen.

Just nu planerar jag nästa träff med dem, tillsammans med en konsulten Truls Hallin som jag anlitar för det här uppdraget eftersom gruppen vi jobbar med är så stor att det är bra att vara två.

Nästa gång tänker vi prata om två viktiga komponenter när det gäller samtalskultur: förhållningssätt och feedback. Feedback är en teknik som kan göra vissa svåra samtal lättare. Men alla modeller och tekniker blir värdelösa om du inte också ser över ditt förhållningssätt. Det handlar om din människosyn, både generellt och i varje enskilt möte.

Efter alla coachutbildningar jag har gått så har jag flera olika sätt att prata om förhållningssätt och det är en viktig del i till exempel mina ledarskapsutbildningar. Truls Hallin bidrog med ytterligare ett sätt som jag verkligen gillar, för att det är en enkel metafor som de flesta av oss kan relatera till.

Förenklat så handlar det om att mötas som två vuxna individer, snarare än som två personer där den ena är överlägsen den andre. Det kan tyckas alldeles självklart. Det är det sällan.

Särskilt på en arbetsplats finns gott om olika hierarkier och maktstrukturer som påverkar våra relationer. I relation till någon som jag uppfattar som högre i hierarkin eller med mer makt är det lätt att det påverkar hur jag förhåller mig till den personen. Lite som att den personen är vuxen och jag är ett barn. Det kan ändå vara en relation som känns positiv. Jag kanske gillar min chef, känner att jag får guidning, litar på chefen vet bäst och att det nog är bäst att göra som chefen säger.

Eller så tycker jag att chefen är orättvis och blir trotsig och ovillig att samarbeta. Eller också blir jag kanske en ögontjänare som gör ”rätt” när chefen tittar men maskar och pratar bakom chefens rygg när jag tror att den inte ser.

Det är inte en vuxen-till-vuxen-relation. Och den är inte särskilt sund. Särskilt inte om vi vill ha ärliga, vettiga samtal och lära oss saker av varandra.

Naturligtvis kan det bli tvärtom också. Jag kanske möter en person som jag uppfattar som underlägsen, till exempel en person som jag ska hjälpa i mitt jobb. Lätt hänt att jag försöker påverka personen att göra så som jag tycker är rätt, eftersom jag tycker att jag har mer överblick, kunskap, erfarenhet eller något annat som gör att jag vet bättre än personen själv vad som är bäst. Jag kanske lirkar, lockar eller mutar för att få min vilja igenom. Eller så hotar jag, eller tvingar helt enkelt personen att göra som jag vill. Plötsligt är jag vuxen och personen jag ska hjälpa är ett barn i mina ögon. Vilket förhållningssätt riskerar jag att trigga igång hos den andra personen då?

Det är inte helt lätt att välja att möta människor som mina jämlikar. Att se dem som de kreativa, starka och hela människor de är. Att påminna mig om att det inte alls är säkert att jag vet bäst. Det är inte säkert att den andra vet bäst heller, även om det är min chef.

Vi kommer att lära ut modeller för feedback när vi träffar de anställda på organisationen som ska ta fram en mångfaldsplan, nästa gång vi träffar dem. Men först kommer vi att be dem reflektera över sitt förhållningssätt. Feedback som kommer från en vuxen till en annan vuxen kan vara precis det som behövs för att stärka båda personerna och relationen. Feedback som kommer från en överlägsen eller en underlägsen position gör för det mesta inte alls samma nytta. Snarare tvärtom.

Handen på hjärtat: i vilka situationer och relationer blir du lite som ett barn? Och när behandlar du andra som om de vore barn? Är du beredd att försöka ändra på det?

Lisa Moraeus

Lisa är coach och utbildare med inriktning på ledarskap och grupputveckling för ideella organisationer. Hon brinner för att utmana människor att kliva fram och göra skillnad på allvar. Mänskliga rättigheter och engagemanget i Amnesty International är andra viktiga drivkrafter.

Latest posts by Lisa Moraeus (see all)

1 svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] 2. Under samtalet. Att vara ärlig med vad du kan och inte kan hjälpa till med och att vara medkännande utan att falla in i fällan att förminska den du samtalar med (det handlar om att behandla varandra som vuxna, se mitt tidigare blogginlägg om det). […]

Kommentering är stängd.