Behovsanpassat jobb för hsp – Går det?
Behovsanpassat jobb för hsp är min önskedröm. Precis som funktionsnedsatta kan få jobbet anpassat efter sin funktionsförmåga. Vad man faktiskt KAN och orkar med.
Skillnaden är att hsp ”bara” är ett medfött personlighetsdrag. Det är ingen diagnos eller funktionsnedsättning. Men för många kan det också vara ett hinder i arbetslivet. Det kan till och med bli till en slags funktionsnedsättning, eftersom du inte alltid fungerar som andra i alla sammahang. Vi är annorlunda, och det är helt okej.
I den bästa av världar
Ja, jag vet att det kanske inte är verklighetsförankrat och att det blir svårt för arbetsgivaren, eftersom var ska då gränsen dras för vem som har vilka behov? Men i den bästa av världar och i min värld skulle det vara guld värt.
I motprestation skulle arbetsgivaren istället kunna ha ännu mer nytta av oss högkänsliga för specifika arbetsuppgifter där vi kommer till vår rätt. Där vi kan blomma ut och prestera mycket, mycket mer än andra. Tack vare vår sensitiva begåvning. Som när vi kan fokusera och fördjupa oss i någonting i timmar, eller få användning av vår kreativa ådra och fantasi för en alldeles speciell arbetsuppgift. Ett gott arbetsliv och arbetsglädje som skulle gynna alla på arbetsplatsen.
Behövs lyftas ännu mer
”Tänk dig att du kommer till jobbet och har hela huvudet fullt av andras problem och sinnesstämningar, du känner av det i hela dig och du är helt dränerad på energi redan innan arbetsdagen har börjat.”
Ja, så inledde jag mitt allra första inlägg om ”Högkänslighet i arbetslivet” här på bloggen för snart två år sedan, och även min första föreläsning i samma ämne. Inlägget och föreläsningen uppskattades av många och bidrog till att flera kände igen sig och äntligen förstod sig själva. Varför de har mått, reagerat och känt som de har gjort. Pusselbitarna föll på plats. Och det är jag enormt glad för att ha kunnat vara till hjälp med. Vet själv hur det känns. Lättnad!
Medvetenheten om hsp har visserligen ökat de senaste åren och det har skrivits mycket om det. Behövs dock ännu mer. Lätt att det glöms bort. Det som behövs nu också är att öka förståelsen, minska stigmat och höja kunskapen bland chefer och kollegor. Det vill jag vara med och bidra till.
Känslighet är ingen svaghet
För verkligheten ute på arbetsplatserna och även i övriga samhället är ju tyvärr så att känslighet ses som en svaghet, någonting negativt alltså. Sanningen är att det tvärtom är en styrka att ha nära till sina känslor. Och att våga visa dem. Alla känslor. Ja, det finns också problem och svårigheter, men det går att hantera sin vardag med rätt kunskap och verktyg.
Uttrycken ”var inte så känslig” och ”lite får man väl tåla” kan tyckas vara harmlösa. Men för oss högkänsliga kan det vara samma sak som att säga till någon med ångest att sluta ha ångest och ”rycka upp sig.” Ja, kanske inte för alla för vi är ju inte stöpta i samma form, och vi har olika grad av känslighet. Samt beroende på hur vi kan hantera vår unika gåva, och om vi har accepterat oss som vi är. Om vi vet hur vi ska hitta balans och tanka energi. Hur vi ska ta hand om oss själva.
Eget ansvar viktigt
Vissa är extremt ljudkänsliga, andra reagerar starkt på dofter och ljus, tonfall, nyanser och kroppspråk. Gemensamt är att vi lätt blir överstimulerade och överväldigade av alla intryck och sinnesstämningar. Därför blir vi fort trötta och dränerade på energi. Då behöver vi tanka energi på vårt eget sätt, som vi hittar själva.
Olika för alla alltså. Vi har också ett eget ansvar att säga vad vi behöver för att skapa ett gott arbetsliv för oss själva och andra. Omgivningen är inga tankeläsare. Vi behöver inte göra oss själva till offerkoftor. Det är inte synd om oss. Ingen ska tassa på tå. Däremot behövs mer kunskap och ökad förståelse för både vad vi ofta har svårigheter med, OCH framför allt vad vi är BRA på tack vare vår sensitiva begåvning.
Fram med det positiva
Vi behöver lyfta fram det positiva. Våra styrkor. Det behovet är stort. Ser det i olika forum för hsp, där många uttrycker att de känner sig utanför, svaga, känner sig konstiga, mår så dåligt att de blir sjukskrivna för depression, klarar inte av sin arbetsvardag, säger upp sig, blir arbetslösa, arbetssökande utan hopp. Ingen munter läsning precis.
Det är kring detta som mina tankar snurrar just nu. Och ett arbete jag brinner för att vara till hjälp med. Alltså om hur högkänsliga ska kunna må bättre på jobbet. Kunna hjälpa sig själva och sin omgivning. Skapa arbetsglädje för sig själva och för andra. Det handlar som alltid om arbetsplatskultur, attityder och värderingar.
Få vara sig själva
Min önskan är att alla ska kunna få vara sig själva, och känna att det är okej att vara annorlunda. Att det är okej att inte alltid orka lika mycket i samma tempo som andra. Att det är okej att inte alltid orka vara social; att vilja dra sig undan ibland. Att det är okej att prata om det öppet, och att i det psykosociala arbetsmiljöarbetet sträva efter att, till att börja med, nedanstående blir verklighet:
- Vi ska kunna säga att ”Jag vill inte fika just nu” utan att få tusen frågor och kommentarer.
- Vi ska kunna säga att ”Nu behöver jag en stund för mig själv” utan att få pikar om att vara osocial eller otrevlig.
- Vi ska kunna få en anpassad arbetsplats om exemplevis ljudvolymen eller för skarpt ljus påverkar för mycket. Samt behovsanspassade arbetsuppgifter.
Allt detta gäller förstås inte bara oss högkänsliga. Vi är alla olika med olika behov. Och det är alltid okej! Som ett bra citat jag såg nyligen.
”Ingen är DU och det är din styrka.”
Du som är högkänslig, hur funkar Ditt arbetsliv? Om bra, hur hanterar du din vardag? Om mindre bra, vad skulle du behöva för att må bra? Skriv gärna och dela med dig här om du vill. Eller skriv till dig själv och reflektera.
Även ni som inte är hsp förstås och kanske har synpunkter, förslag, idéer, eller kanske har någon i er närhet. Vad behöver ni av oss?
Önskar er en bra arbetsdag! Ta hand om er och varandra!
- Hur kan du hantera attitydproblem på jobbet? - 1 februari 2018
- Koppla ner och av – Hur gör du? - 21 december 2017
- Snällkultur istället för gnällkultur? - 7 december 2017