Myndighetsutövarens arbetsvillkor

Emelies blogg (klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html) om hur hennes mamma blev utförsäkrad och hur hon hanterades av handläggare på försäkringskassan fick mig att reagera starkt. Förutom att det är en tragisk historia om en illa bemött sjuk kvinna, får inlägget mig att tänka på arbetsvillkoren för den personal som hanterar myndighetsutövningen.

I samband med mitt arbete inom olika myndigheter har jag reflekterat över de speciella villkor den verksamheten skapar. Ett syfte med människoprocessande myndigheter är att göra klienterna så pass välmående att de inte längre behöver finnas inom systemet. Den dömde ska komma bort från sitt liv som kriminell, missbrukaren ska bli fri från missbruk, den sjuke ska bli frisk o s v. Många anställda har utbildat sig för att kunna bedriva det sociala arbetet, och i stort sett alla jag träffat genom socionomutbildningen har valt den för att de vill kunna göra skillnad för människor.

Arbetet i en myndighet är starkt regelstyrt, och de anställda har långt ifrån alltid möjlighet att göra som de tror skulle vara bäst för klienten. De har inte valt reglerna, utan det har gjorts av någon med mindre inblick i klienternas verklighet. Det gör att de behöver följa ett regelverk som de ibland upplever motverkar klientens bästa. Det innebär i sin tur att den anställde tvingas tumma på sin yrkesstolthet, sin yrkesidentitet. Självbilden förändras från någon som fokuserar på klientens bästa till en som följer myndighetens regler och riktlinjer.

Inte sällan finns en tidsaspekt (stort antal ärenden för varje handläggare) som gör att arbetet behöver effektiviseras. Arbetet underlättas om klienterna gör som man säger/vill, så handläggaren blir nästan övertydlig med vad hon vill. Hon börjar använda sig av maktspråk. Det lämnar inget eller mycket lite utrymme för klienten att uttrycka meningsskiljaktigheter. Till slut har det blivit det normala sättet att prata och de tänker inte ens på att det hade kunnat vara annorlunda. Vad kan vi kalla detta… en förändring av personligheten?

Dessutom lever myndighetens anställda med att allmänheten har krav och synpunkter på hur arbetet utförs, vilket innebär att lyssna på klagomål från olika håll. Hur det känns att höra andras (negativa) åsikter om sitt arbete och sin arbetsplats, är kanske inte så svårt att föreställa sig…

Läs Emelies blogginlägg och fundera. Är det rimligt att arbetssituationen ser ut så här för många i vårt land, som exempelvis på Försäkringskassan?

Följ mig
Senaste inläggen av Maria Kullberg (se alla)
12 Kommentarer
  1. Tobias
    Tobias says:

    Och så länge klienten är just klient så blir hon ju aldrig annat än just klient. Känns som att detta med skapandet av klienten – dvs. kientifieringen – är ett omfattande problem för allehanda myndighetsutövning inom välfärdssektorn oavsett om vi talar om sjukförsäkring eller integration.

  2. Tobias
    Tobias says:

    MIn tanke är att så länge klienten blir just klient riskerar dennes individualitet att gå om intet. Klientifieringen innebär således, tänker jag mig, att det snarast är objekt som bemöts och inte subjekt. Mitt svar är månne kort och intetsägande,, hojta om du ej begriper!? :-)

  3. Linnea Gideonsson
    Linnea Gideonsson says:

    Intressant resonemang Tobias. Hur skulle man kunna göra annorlunda tänker du?

    Maria: Väldigt speciella arbetsvillkor att arbeta med myndighetsutövning. Jag har hört handläggare på försäkringskassan lämna ut sin e-postadress till klienter, mot FK:s regler, för att medkänslan inte klarar av fyrkantigheten. Känslan tänker jag kan vara densamma i alla yrken med myndighetsutövning. Att ofta få stå till svars utan att kunna svara (pga sekretess) är också en aspekt av det hela.. Man kan fundera över lönebildningen i dessa ofta otroligt komplexa arbeten!

    • Tobias
      Tobias says:

      Jag har inte en susning om hur byråkraten – den professionelle – ska göra istället. Jag bara vet att jag inte vill reduceras till ett objekt, eller en Klient (med stort K).

    • Maria Kullberg
      Maria Kullberg says:

      Ja, mycket speciellt! Tror inte det är alls ovanligt att handläggare gör såna saker för att bibehålla någon slags yrkesstolthet mitt i allt ändå. Men även det kan få en konsekvens för självkänslan då man behöver gå emot det som en arbetsgivare sagt att man ska/inte ska göra.

      Givetvis finns det ett visst utrymme för tolkning av regelverket, och en del handläggare är riktigt duktiga på att arbeta på att motivera sina bedömningar så att de går igenom. Andra resignerar snabbt och inrättar sig i ledet.

      Ja, det där med att ha sekretessen är ju också en aspekt. Folk i allmänhet gillar ju att ha åsikter om sådana ärenden som visats upp i media, och som handläggare kan du aldrig bemöta sådan kritik fullt ut. Det är mycket man behöver svälja…

  4. Maria Kullberg
    Maria Kullberg says:

    Ja, men då förstod jag dig rätt från början, Tobias. Ville bara inte anta att jag gjorde det. :) Människorna som ska processas reduceras till de delar som är ”relevanta” för myndighetens bedömningsgrunder. Den sjukes person är inte intressant, utan bara hennes hälsa. Att Emelies mamma försökte skämta är nog ett exempel på att hon ville låta sin personlighet ta plats i relationen, men hon fick ett torrt svar att de inte var intresserade. För om handläggaren skulle intressera sig för det skulle det kosta arbetstid och energi som hon inte har.

    Och detta är ju inte något som ska lastas den enskilda handläggaren – det är på systemnivå detta formas. Ändå är det nästan alltid handläggaren som får bära hundhuvudet och ta klagomålen för beslut hon inte hade kunnat fatta på annat vis enligt de riktlinjer hon sitter med.

    • Tobias
      Tobias says:

      Ja, fast det skylls ofta på strukturer och system. Enklaste sättet att förändra just ett system eller en struktur torde ju vara att föregå med gott exempel själv.

      • Maria Kullberg
        Maria Kullberg says:

        Jag förstår hur du tänker, men tror att det ligger en stor svårighet i det. Det finns ju personer som försöker förändra och stå emot, men även de har en gräns för vad de orkar. Antingen lämnar de för annat jobb när de tröttnat på frustrationen, eller så stannar de kvar och resignerar inför hur det är. Jag har hört kollegor säga ”jag gillar inte det här, men jag vill ha min lön och väljer att stanna kvar just nu”, och de som istället säger ”nu kan jag inte stå för det här längre, tack för mig”.

  5. Tobias
    Tobias says:

    Dessutom ogillar jag då enskilda fall blir redskap i ett politiskt spel (fast det handlar ju ej ditt inlägg om…). Vi vet inget om det enskilda fallet, utan kan allt som oftast enbart luta oss på en persons upplevelser. Missuppfatta mig rätt, upplevelsen kan vara vidrig, men vi vet ändå inte om den är ”riktig”…

    • Maria Kullberg
      Maria Kullberg says:

      Nej, jag vill inte spinna vidare på det politiska i hennes inlägg, utan tyckte att det var ett väldigt typiskt exempel på de arbetsvillkor som väldigt många har idag. Något jag själv känner igen från min tid som handläggare inom kriminalvården, bl a.

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] 18 september skrev jag ett inlägg om myndighetsutövarens arbetsvillkor här i bloggen. Någon vecka senare dök det upp rapporter från en undersökning som […]

Kommentering är stängd.