Unikabehandling eller likabehandling?

Cecilia Sahlström skrev i måndags om att hon som chef inte kan behandla alla lika. Det vore orättvist eftersom alla är olika. Att behandla olika beroende på person och situation är därför mera rättvist och mera gångbart för att åstadkomma en god och produktiv arbetsmiljö för alla. Om jag har förstått henne rätt, vill säga.

Principen om unikabehandling gäller inte bara i ledarskap. Det gäller även i princip alla människonära arbeten, många av dem inom ramen för offentlig sektor.

Inom offentlig sektor vill man arbeta rättssäkert. Beslut ska inte vara godtyckliga, påverkade av släktskap, om man har rött hår, mössa på sig inomhus eller andra oväsentliga aspekter. Ens ärende ska bli opartiskt behandlat. Det tycker jag är ett rimligt krav på tjänsteutövningen i offentlig sektor.

Ett annat rimligt krav på offentlig tjänsteutövning är att de åtgärder som görs har effekt, dvs att de är meningsfulla och relevanta för att komma till rätta med det problem eller situation man har framför sig. både för den enskilde men också för att inte slösa med samhällets gemensamma resurser. Ibland går de här två principerna inte ihop. Det som skulle kunna ge effekt får ibland inte göras och det som görs får ibland ingen eller motsatt effekt.

Ett sätt att hantera rättssäkerheten är att göra detaljerade regelverk som reglerar vad som får och inte får göras. Då minskar risken för att beslut blir godtyckliga, å andra sidan ökar risken för att besluten blir meningslösa. Inget regelverk i världen kan ta hänsyn till alla de omständigheter som finns i enskilda fall.

Ett annat sätt att angripa svårigheten att veta vad man ska göra på ett rättssäkert och effektivt sätt är att arbeta evidensbaserat. Ett problem med det är själva evidensbaseringen som går ut på att finna vetenskapliga bevis för att en metodik, insats, arbetssätt etc har högre effekt på en grupp av människor än en annan metodik, insats, arbetssätt etc. Problemet är att den bara kan säga något om just skillnaderna på gruppnivå. Det säger ingenting om hur relevant eller effektiv metodiken eller insatsen är i det enskilda fallet.

Det finns fler sätt, men det här är de två vanligaste jag har mött. Båda sätten har sina goda sidor men de har båda problem med att vara relevanta i enskilda fall. Risken är således att det skapas en tradition av att arbeta efter vissa regler och viss metodik trots att man faktiskt inte har en aning om hur relevant det är för de enskilda ärenden och människor man hanterar. Det kallar jag både orättvist och ineffektivt – några får hjälp, andra får det inte eftersom de inte har en situation som passar den valda metodiken eller insatsen.

Därför tänker jag att vi måste pröva något annat än likabehandling i bemärkelsen att behandla alla lika eller alla som om de vore lika (eller borde bli lika). Alla människor och situationer är till viss del olika och vi måste förmå möta och hantera olikheten. Det svåra är hur vi då får till de diskussioner vi behöver för att kunna fatta beslut på ett för samhället och den enskilde schyssta grunder och hur vi får till en diskussion där det i efterhand blir möjligt att komma till tals om andra grunder än att följa reglerna eller en i förväg utpekad metodik? För ingen av oss vill ha kvacksalvare som hittar på lite allt möjligt allteftersom.

Så hur gör vi då? Hur utvecklar vi professionella bedömningsgrunder som utgår från varje enskilds situation och hur kan vi möta de många unika behov man då stöter på, samtidigt som andra medborgare tycker att det är ett rimligt sätt att använda de gemensamma resurserna? Det kanske inte går att få till en verksamhet där detta går till 100% men det vore i alla fall en strävan. Kanske behöver vi fundera mera över hur vi fattar besluten än vilket beslut vi fattar? Det kanske är som med demokrati – det räcker inte med val och representanter för att kalla sig demokratiskt. Det krävs en ständigt pågående process, ett samtal där de som omfattas av demokratin kan höra hur andra resonerar och där de berörda löpande kan konfrontera, nyansera och argumentera. Det kanske är samma sak med beslut inom offentliga yrken? Det är kanske svårigheten att få till det där samtalet om rimligt, relevant, rättvist … som gör att det är enklare att kräva, och/eller följa, de alltmer detaljerade arbetssätten och regelverken?

Vad tror du? Vart är vi väg? Vilka fördelar och nackdelar har vägen dit? Vart vill du att vi ska gå? Varför?

Följ mig på: