Vems ansvar?

Jag vaknade med ett ryck i natt, med insikten om att jag skulle ha ett blogginlägg färdigt och inne idag på morgonen. Det hade jag glömt. Jag låg och grubblade på detta och kunde inte somna om på minst en timme. Nu sitter jag här klockan sex på morgonen och skriver för glödande livet.

Min personlighet tål inte slarv med tider. Men tyvärr presterar jag som mest effektivt under press. De där två dragen går liksom inte alltid riktigt hand i hand.
Personligheten kan jag dock inte göra så mycket åt. Däremot kan jag förändra mitt sätt att agera. Själva insikten om vem och vad jag är, är förutsättningen för förändrade beteenden. Insikten ger makt över mig själv. I situationer där mina reaktioner skulle kunna skapa negativa konsekvenser för mig själv,  kan jag alltså välja att göra annorlunda.

Om jag på min arbetsplats har en eller flera kolleger som beter sig illa mot mig, har jag ju egentligen bara ansvar för mina egna känslor och reaktioner.

Jag säger inte att det är enkelt att hantera känslomässiga reaktioner hos sig själv. Men det ankommer på mig att ta ansvar för mitt mående.

Man kan se på ett dåligt beteende från två perspektiv. Det ena perspektivet innebär att jag koncentrerar mig på den andra människan: Vad är det som gör att den här personen agerar som den gör? Har jag något ansvar för den personens beteende, och i så fall vilket ansvar? På så sätt lägger jag all energi på den andra och ingen på mig själv.
Det andra perspektivet handlar om mig själv: Vad är det som gör att jag reagerar på den andra människans beteende? Kan jag finna någon väg att hantera mig själv så att den andra påverkar mig mindre? På det här sättet lägger jag ju energin på mig själv.

I normalfallet förespråkar jag att vi tittar först och främst på oss själva.
Ena utgångspunkten är ju att jag inte kan förändra någon annans beteende, bara mina egna reaktioner.  Den andra utgångspunkten är att en människa som beter sig otrevligt också äger problemet.

Ett enkelt men talande exempel: En person möter tre kolleger varje morgon. Hen säger ett vänligt ”godmorgon” utan att få mer än ett mumlande till svar. Först blir hen ledsen för att efter hand också känna sig arg. Effekten är att hen tappar energi och glädje. Detta gör att hen till sist bestämmer sig för att kollegernas morgonsurande inte har med hen att göra. De är sura – punkt! . Hen fortsätter därefter att le sitt stora godmorgonleende, enligt principen ”skam den som ger sig”. Till sist brister den tidigare så sura trion ut i ett samfälligt leende och ”godmorgon” när de möts i korridoren.

Vad jag vill komma till är
1. Att låta sig påverkas av andra människors negativa attityder är att göra sig själv en otjänst. Man mår dåligt och dräneras på energi.
2. Genom att bestämma över sina egna reaktioner och inte låta sig påverkas, kan man även påverka andra människor beteenden i positiv riktning.

 

 

Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)
5 Kommentarer
  1. Eva Jansén
    Eva Jansén says:

    Bra inlägg Cecilia med konkreta tips. Detta är en vanlig punkt som ofta kommer upp när jag stöttar människor i deras arbetssituation. Inte alltid lätt att efterleva men hjälper en hel del om du påminner dig själv när det behövs.

  2. Jeanette
    Jeanette says:

    Jag vill i relation till inlägget bjuda på ett citat jag hittade i ett av mina klädesplagg för många år sedan:
    ”How people treat you is their carma, how you react is yours”

    Tack för intressanta tankar i inlägget!

    Jeanette NIvala Westerdahl

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] tänkte fortsätta på Cecilia Sahlströms inslagna väg denna vecka och blogga om ansvar. Dock med ett lite annat […]

Kommentering är stängd.