Arbetsglädje – har det hänt nå’t sedan 1949?

/i , , , , , /av

I somras hade Suntarbetsliv.se en artikel om Gösta Vestlund. Gösta Vestlund är över 100 år och arbetar fortfarande (!). 1949 skrev han bok: Arbetsglädjens problem. Det är både roligt och sorgligt att läsa den idag. På vissa områden har mycket förändrats, på andra inte lika mycket.

Utgångspunkten är ”den moderna miljön” som enligt honom kännetecknas av en kamp för individens frigörelse. Det har inneburit många  positiva saker men också ett par nackdelar: 1) människan har svårt att slå rot samt att 2) förhållandet mellan människorna präglas av en opersonligare anda. Primärgrupperna (familjen, grannskapet) har försvagats eller förstörts och ersatts av sekundärgrupper. Detta leder till att människor känner en grupphemlöshet.

Om man till det lägger att arbetet, som är en sekundärgrupp, präglas av karriärintresse och ett tävlande om begränsade karriärmöjligheter blir konsekvensen obönhörligen att: ”Risken att misslyckas är mycket större än möjligheten att lyckas. Framgången blir på det sättet en smal grund att bygga på och självkänslan kan få många hårda slag.” I kombination med en brist på ett samlande och bärande framtidsperspektiv (exv religion, ideologi) har tillvaron blivit kyligare.

gosta-vestlund-arbetsgladjens-problem-1949Den moderna människan

Den moderna människan – hon som lever i den moderna miljön – har därför fått en oroande känsla av isolation (grupphemlösheten) och osäkerhet i meningen att det finns så många alternativ – ofta motsägande – att det är svårt att veta vad man ska tro på. Resultatet blir att människan får allt svårare att anförtro sig åt andra och att gränsen mellan neurotisk och ”genomsnittsindividens” situation blir hårfin: ”De flesta av oss har att kämpa med problem sådana som konkurrens, fruktan för misslyckande, emotionell isolering, brist på förtroende och självförtroende, för att nämna blott ett fåtal av de problem som kan konstituera en neuros.” (med referens till: Karen Horney (1948) Den neurotiska människan, Kultur och Natur, Stockholm).

För att möta oron kastar sig en del in i arbetet, andra tar till förströelser av olika slag för att fylla tomrummet. Enligt Vestlund är detta enbart skenlösningar och kommer att leda till en kortvarig tillfredsställelse som inte står i proportion till förväntningarna. Behovet av att mota oron kommer att infinna sig med förnyad kraft. Utöver isoleringen och ensamhetskänslan kommer således även en känsla av meningslöshet.

Två grundläggande behov

Gösta Vestlund skriver att om två behov ska sättas i främsta rummet så är det trygghet och mening. Att anförtros meningsfulla arbetsuppgifter (mening), att kunna skapa sig en plats i en gemenskap där man kan känna sig avslappnad och inte behöva vara beredd på att gå i försvar (trygghet) är båda något som vi skapar gemensamt och som därför också går att påverka.

”Att tas med i räkningen, att få delta i råd och beslut, att bli anförtrodd säruppdrag kan ge nytt innehåll åt många människors liv, kanske till och med bidra till ett positivt svar på de religiösa och etiska grundfrågorna.” Han skriver vidare att lösningen på både tryggheten och meningen förefaller därför vara en fördjupad gemenskap präglad av ömsesidig tillit och ömsesidigt personligt intresse där var och en efter förmåga ges tillfälle att ta del i planering och utförande.

Möts de i arbetslivet?

Det är som sagt intressant att läsa texten så här 67 år senare. Den värld han beskriver är väldigt lik den vi lever i idag, fast mer. Våra behov som människor är troligen också relativt stabila över tid. Frågan man kan fundera över vid fikabordet är väl hur det arbetsliv vi har bidrar till att hantera de här två krafterna – den snabba, föränderliga, individualiserade världen med våra behov av mening och tillhörighet? Hur gör ni på er arbetsplats?

Har de senaste 67 åren gjort det lättare eller svårare att finna mening och trygghet i arbetslivets gemenskap? Eller är förändringstakten i arbetslivet så hög att det inte är meningsfullt att försöka skapa en gemenskap på arbetet? Det kanske är mera slitsamt att ha de förväntningarna och därför bättre att ge upp att få dessa behov tillfredsställda via arbetet? Annars kanske risken är att man ständigt blir besviken? Vad har du för erfarenhet? Vilka förväntningar har du? Vilka förväntningar är rimliga att ha? Vilka förväntningar skulle du vilja ha?

PS: Läs gärna artikeln om Gösta Vestlund. Glöm inte att scrolla ner och läsa några utdrag ur boken, bland annat: Fem bud för en modern arbetsledare 1949

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)