Det är skillnad på folk och folk…eller?

/i , , , , , , /av

Expressen har publicerat namn på människor som har gjort rasistiska, främlingsfientliga och fördomsfulla inlägg på Avpixlat (en webbsida med starka kopplingar till en del Sverigedemokrater). Många tycker att det är bra att avslöja att människor säger vissa saker när de tror att de är anonyma och andra saker när de inte är det. En del tycker att det är OK om det är offentliga personer, men inte när det rör sig om privatpersoner.

Jag tycker inte att frågan är enkel. Å ena sidan är jag inte överdrivet förtjust i anonymitet, å andra sidan gillar jag yttrandefriheten. Om det blir jakt på människor som inte tänker ”politiskt korrekta” tankar är vi inne på en farlig väg. Det som händer efter avslöjandena är väl att allt färre kommer att skriva vad de tycker. Vem vet vad som kommer att publiceras i Expressen?

Jag är dock inte lika säker på att de kommer att sluta tycka det eller sluta säga det i slutna rum. Hur ska vi då kunna veta vilka resonemang och argument som sprids? Hur ska vi då kunna ta debatten? Det kan inte vara bra för något samhälle att det sker en, politiskt korrekt, debatt i det allmänna rummet och en annan i slutna rum. Då kan det gå riktigt långt innan man fattar vad som är på gång och då kan vi vara riktigt illa ute som samhälle.

Om man överför resonemanget till andra situationer blir avslöjandena ännu svårare. Tänk om det hade gällt demokratirörelserna i Ukraina eller Egypten? Hade vi då tyckt att det är bra med transparens? Att man måste stå för vad man säger? Även om det kostar en jobbet eller kanske till och med livet? Eller om det hade gällt arbetslivet. Då blir det inte heller lätt om man ser det från ett visselblåsarperspektiv – vem var det som ”skvallrade” för pressen? Ska principen bara gälla några och inte andra? Och vem ska dra gränsen för när det ena eller det andra gäller?

Det är också intressant att överföra resonemangen om transparens till arbetsplatsen. Anonymiteten och bristen på att någon ställer en till svars gör att en del (vi alla?) säger både det ena och det andra – om chefen, om kollegorna, om kunderna. Om man konfronterar det som sägs visar det sig ofta att det är ganska grunda idéer och när de tänker efter så var det ju inte så allvarligt menat. Skadan är dock redan gjord. Genom att säga mer eller mindre genomtänkta saker bidrar man ändå till att det sägs och att det sprids. Ju fler som säger det, ju ”sannare” har det en tendens att uppfattas som. Så där är det OK att prata om chefen, kunderna, kollegorna… och det gör något med vår värld.

Oavsett om du säger det öppet eller i slutna rum – vad gör dina ord med världen? Vilka bilder av att vara människa skapar du? Vilka bilder av dig själv, dina kollegor, chefskap etc bidrar du till? Vill du bidra till just det eller är det mest en jargong eller slentrian som gör att du säger som du gör? Inför det nya året kan ju det vara något att tänka på – finns det något som du kanske ska sluta säga under 2014 och något som ska du börja säga istället?

Den frågan tål troligen att tänkas på ett tag så nu blir det inget bloggande förrän om fyra veckor :). Till dess önskar jag dig en God Jul och ett Sunt Arbetslivsår 2014! Tack för att du läser mina inlägg!

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)