Endast poliser som är rädda?

/i , , , , , , , /av

I veckan som gått har polisens interna takhöjd varit i fokus igen. Denna gång är det Polisförbundet som har gjort en undersökning och frågat sina medlemmar om hur de ser på möjligheterna att fritt diskutera verksamhetens olika delar.

Polisförbundets ordförande Lena Nitz skriver på DN Debatt att ”… kritik som riktas internt mot både arbetsmetoder och ledarskap ”får konsekvenser för det egna arbetet, antingen genom utfrysning, sämre karriärutveckling, ingen löneutveckling eller omplacering”. ”

Enligt Nitz är det inte bara lågt i tak utan även iskallt om man ser till arbetsmiljötemperaturen i polishusen i Sverige. Sorgligt, men kanske inte längre så överraskande med tanke på vad som har diskuterats i media om polisen och dess styrning under året som gått.

Nitz vill få det till att det behövs ett bättre ledarskap och en ändrad kultur. Det kan så vara, men kan det kanske även vara så att det är något fundamentalt fel i sättet som staten (och många andra organisationer) styr sina verksamheter?

Jag känner inte speciellt många poliser, men jag känner igen resonemangen från många andra håll – genom media och genom personliga kontakter. Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan (minskat lite de senaste åren?) och Arbetsmiljöverket är bara några av de myndigheter om vilka jag har fått höra liknande historier som den på Polisen.

Det gäller att sitta still i båten, ligga lågt, hålla sig under radarn och så vidare, för annars vet man inte vad som kan hända. Visst, statliga verksamhet har ögonen på sig och meddelarskyddet och offentlighetsprincipen bidrar säkert till att det finns så många arbetsmiljönyheter om statliga verksamheter, men ändå.”Om elen går i hela grannskapet så kanske det inte är fel på det egna proppskåpet”, kanske ligger närmare sanningen än att det bara är enskilda poliser som är rädda, chefer inom polisen som är otillräckliga eller att just organisationen Polisen som har problem.

Tänk om det är statens sätt att styra sina verksamheter som premierar den sortens beteende som bidrar till de låga takhöjderna? Tänk om det är de interna rekryterings- och karriärkriterierna som gör att ”brott faktiskt lönar sig” – i alla fall på kort sikt, eftersom det ändå inte är någon som bryr sig om den långa sikten? Tänk om det är så. Då kanske vi måste tänka om rejält, dvs tänka om från grunden och ifrågasätta hela den miljö vari de olika myndigheterna – och även andra organisationer  – verkar. Hur de styrs och vad som räknas som önskvärt, rimligt, gott osv. Vad tror du? Är poliserna ensamma om sin upplevelse?  Eller är problemet kanske mycket större än så?

—————————————————————————————-

Länk till Lena Nitz debattartikel samt länk till en replik till Nitz av polis Eva Sund.

http://www.dn.se/debatt/poliser-vagar-inte-kritisera-av-radsla-for-repressalier

http://www.dn.se/debatt/den-laga-takhojden-beror-inte-bara-pa-cheferna

 

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)