Glättig hotande mångfald
Efter att ha läst en stor mängd litteratur om mångfald i arbetslivet (om diversity och diversity management etc.) har jag lärt mig hur fantastiskt det är med mångfald i organisationer. Vilken tur, tänker jag då, äntligen har vi fått in mer mångfald i riksdagen!! Eller hur var det nu med det? Är mångfalden alltid önskvärd och var går dess gränser? Det retoriska påståendet ovan kan tyckas magstarkt men likväl är det intressant att reflektera kring ett par problem som är kopplade till mångfald i arbetslivet och som låter sig belysas med tidningen Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika”. Ett par dagar innan valet introducerades kampanjen vars symbol består av en hand (som gör stopptecken) med texten ”Vi gillar olika”. Men hur mycket olikheter gillar vi egentligen och var går mångfaldens gränser? Mångfaldsfrågan rymmer ofta två problem.
Det första avser frågan om mångfaldens glättighet. För är det inte fascinerande att mångfald i såväl det politiska livet som i arbetslivet i princip alltid beskrivs i positiva termer. Olikheter kommer skapa än det ena än det andra, ökade vinster, välmående, minskade sjukskrivningar, uppfinningsrikedom, kreativitet etc. Mångfald är bra. Bara bra, kul och utvecklande.
Det andra problemet avser frågan om mångfaldens baksida, det vill säga när mångfalden plötsligt inte enbart består av grupperingar som säger sig värna människovärde, jämlikhet, tolerans och respekt utan även består av motsatsen. Mångfaldens baksida är därför kopplad till problemet om mångfaldens glättighet. Mångfald är enbart önskvärt då konflikterna är av positiv karaktär (dvs. utvecklande och ickehotande) medan mångfalden är oönskad då konflikterna är av sådan art att mångfalden i sig blir hotfull.
Hur var det då med mångfalden i många organisationer och på olika arbetsplatser, i Aftonbladets kampanj eller för den delen i Riksdagen? Mångfald, denna härliga blandning av olikheter, kanske bara är önskvärd så länge den inte uppträder hotfullt, så länge den enbart rymmer tolerans etc.? För så snart mångfalden blir just hotande uppenbar sig dess gränser. Mångfald är kanske ändå bäst då den består av enfald. Eller hur var det nu? ”Vi gillar olika”!
- När alla tycker lika (om vad?) - 8 februari 2011
- Mångfald eller likabehandling? - 25 januari 2011
- Las och arbete! - 19 november 2010
Det får mig att associera till en annan utveckling i det svenska (offentliga) arbetslivet som leder till rigiditet och ibland till av alla oönskade beslut, trots att man ’gör rätt’.
Genom att hävda att rättssäkerhet är att alla blir behandlade lika utformar man arbetsmetoder, policies, processer, regelverk mm som ska säkerställa kvaliteten i besluten. Tyvärr tenderar dessa ’stödverktyg’ att bidra till att fatta beslut efter enskilda reglers utformning snarare än den bakomliggande intentionen med regeln; stabila, pålitliga, transparanta samhällssystem.
I rättssäkerhetens namn ’ det ska vara lika för alla’ så bortser man från den mångfald av erfarenheter och förutsättningar som utgör respektive människas liv. Att skapa ett regelverk för alla enskilda situationer går inte. Därom kan vi nog komma överens. Men istället för att skapa regelverk som fungerar för de flesta, men skapar stora problem för några, borde det vara möjligt att hitta arbetsmetoder som säkerställer att bedömningar och beslut görs i enlighet med intentionen bakom regelverket snarare än följer de exakta regler som utformats; att utforma regelverk och arbetsmetoder som utgår från att vi alla är olika istället för att tro att vi alla är lika och har förutsägbara problem och möjligheter.
Om man utgår från att mångfald är ”bra” när vi pratar om samhället i stort såväl som på arbetsplatser och andra ställen, borde vi väl i rimlighetens namn också ta hänsyn till den när vi formar våra offentliga institutioner? Eller…?
Jo, men problemet med mångfald om det är mångfald är väl just att det blir så jobbigt om det ska vara på riktigt. I grund och botten är det väl själva begreppet som är problematiskt, för vad menar vi egentligen med mångfald? betyder det att vi kan visa upp en juste förpackning, eller ska mångfalden på riktigt göra avtryck i innehållet. Allt som oftast tenderar det att bli just yta och förpackning. Ungefär som alla företag som nu ska vara sociala – ett ämne jag återkommer till en annan gång!
Vi gillar olika, men vi gillar inte dig som är så olik att du gillar lika. ;)
Det är en intressant fråga; vad som egentligen räknas som mångfald. Är det mångfald när personer, som vill minska mångfalden i landet, kommer in i riksdagen? Om det är det så lär ju inte det vara en problemfri mångfald i alla fall…
Det är lite samma fenomen som när Anna Anka pratar om Jantelagen, och blir nertryckt av folk samtidigt som hon själv trycker ner andra…
Ja precis. Och överfört till ett arbetslivs perspektiv handlar det ju om hur mkt ”kulturkonflikt” mångfalden klarar av!?