Närvarande chef är en lösning. Vad är problemet?

/i , , , , , /av

Jag hör allt oftare begreppet ”närvarande chef”. Närvarande chefer är bra för arbetsmiljön och för verksamheten. Och för en massa andra saker av olika slag. På det hela taget verkar det vara bra med chefer. Som är närvarande. Jag undrar varje gång: vad händer om chefen inte är närvarande? Faller verksamheten ihop? Fattar inte de anställda vad de ska göra? Hamnar de i bråk med varandra? Gör de ingenting?

Det kanske är önskvärt med en chef som alltid finns på plats, kan svara på frågor, ta tag i jobbiga saker, säga till kollegan som inte sköter sig, skapa trevlig stämning, entusiasmera, insprirera och motivera de anställda eller vad det nu är en chef förväntas göra med sin närvaro. Men är det realistiskt, och kanske framförallt, är det praktiskt att verksamheten blir beroende av en närvarande chef? Vore det inte bättre om verksamheten kunde göra sig allt mer oberoende av chefens närvaro?

När jag är på arbetsplatser där medarbetarna säger saker i stil med ”närvarande chef” så brukar jag fråga vad de behöver chefen till. Ofta får jag ganska svävande svar, men om jag ska dra några slutsatser så vill medarbetarna känna sig trygga med de beslut de fattar, dvs:

  • att de tänker någorlunda rätt
  • att de inte har glömt bort något viktigt perspektiv
  • att kollegor och annan omgivning kommer att förstå grunderna för ens överväganden och beslut

Med andra ord är problemet (i dessa fall) att man inte känner sig tillräckligt trygg i sitt beslutsfattande. En lösning på det är att fråga en chef och överlåta beslutsfattandet till hen. En annan lösning skulle kunna vara att få till ett organiserande där man kan bli mer trygg i sitt beslutsfattande. Där man har någorlunda koll på hur kollegorna tänker och var gränserna går, där man känner sig någorlunda trygg med att man förstår hur ens beslut påverkar verksamheten och där det är möjligt att ha tillgång till kompetenta bollplank utan att det behöver vara just en chef. Då blir man inte heller lika beroende av att en särskild person (chefen) ska vara närvarande. För allvarligt talat: hur praktisk är den lösningen i många verksamheter?

För att inte tala om alla dessa chefer som går omkring med ständigt dåligt samvete för allt de borde göra och allt de borde vara. Nu ställs det också allt oftare krav på att de ska vara närvarande – mentalt, digitalt eller fysiskt. När verksamheten kanske skulle må bättre av att cheferna fokuserade på en riktigt bra omvärldsbevakning, hitta nya samarbetspartners, förstå ekonomi och administration mm. Vilket ofta är aktiviteter som görs bäst på annat ställe än arbetsplatsen och ofta med mobilen på tyst.

Om vi kunde hitta andra sätt att lösa saker än att lägga allt på chefen vore det välgörande – för medarbetare, chef och verksamhet. Tycker jag. Det kräver dock att vi är beredda att ta på oss ansvaret för våra överväganden och beslut istället för att överlåta det till en chef. Det kräver i sin tur att man kan känna sig trygg med att ens överväganden får gehör (även i de fall man kunde ha övervägt bättre).

Så det kanske egentligen är det som är problemet? Att vi är osäkra på vad som är ett gott jobb? Att vi är osäkra på om vi kan klara av en diskussion med våra kollegor om de val vi gör? Att vi inte har tillgång till den information vi behöver? Är det då inte bättre att börja där? Att hitta samarbetsformer som gör det lättare för var och en – enskilt eller gemensamt – att fatta väl grundade beslut? Och därigenom också få möjlighet att öva sig i sätta ord på sina överväganden, beslut och handlingar?

Så nästa gång du hör någon klaga på att chefen inte är tillräckligt närvarande: tänk en gång till. Vad är egentligen problemet? Vad behöver de chefen till? Finns det kanske andra lösningar?

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)