Samverkande problem kräver fler lösningar

Att vi i Sverige har en arbetsmarknad där alla kan bidra på jämlika villkor var det väl ingen som trodde? Tidigare i år skrev jag här på bloggen om den då pågående FunkA-utredningen som såg över olika stödsystem för att få fler personer med funktionsnedsättningar i arbete.

Olika intressenter är nu i full färd med att skriva remissvar till nämnda utredning och i kölvattnet av detta har olika rapporter om arbetsmarknadssituationen åter hamnat i blickfånget.

Exempelvis kom Arbetsförmedlingen i mars med sin årliga återrapportering av arbetet med ”En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011 –2016”.

 

Längre väg till jobb

Mer eller mindre allmänt känt är att arbetslösheten är betydligt större och sysselsättningen väldigt mycket lägre bland personer med olika funktionsnedsättningar, jämfört med befolkningen i stort.

Att vi som har en eller annan funktionsnedsättning de facto har en längre och snårigare väg till full sysselsättning ställer många frågor på sin spets.

Vilka fördomar behöver motverkas och hur ser okunskapen ut bland arbetsgivare och berörda myndigheter? Hur ska enskilda individer rustas och vilka eventuella stödåtgärder behövs för att fler ska ha ett jobb att gå till? Vad beror på okunskap och ställer lagstiftningen för låga krav?

 

Kvinnor rehabiliteras – män får jobb

Jag tänkte inte försöka besvara alla de här frågorna i detta inlägg. Däremot har jag i Arbetsförmedlingens senaste återrapportering fastnat för det faktum att män, oftare än kvinnor får ett arbete. Det handlar både om att de har lättare att komma tillbaka i arbete efter arbetslöshet eller sjukskrivning – och om att de har lättare att få sitt första jobb. Trots detta, får kvinnor större del av de rehabiliteringsåtgärder som genomförs varje år. Båda dessa skillnader visar sig extra tydliga bland unga. Jag säger inte att killar per definition tror mer på sig själva än tjejer gör, eller att samhällets strukturer eller förväntningar allena, gör att tjejer för större del av stödet. Men jag säger att det här är ett av alla allvarliga ”delproblem” som finns på arbetsmarknadsområdet.

 

Vad beror det på – och vad göra?

När man varit engagerad i frågor om arbetsmarknad, blir det ofta uppenbart att individens självkänsla och självbild spelar roll, när man ska gå från att vara utan jobb till att ha ett.

Detta faktum existerar parallellt med så kallad okunskap, faktiska fördomar och många gånger svårhanterliga stödåtgärder från samhällets sida. Förhoppningsvis kommer den FunkA-utredning som nu samlar in sina remissvar att slutligen lägga förslag som leder till att fler har ett arbete. Men även då återstår en del av frågorna:

Genusskillnaderna och den för många alltför låga tilltron till egen förmåga löser sig inte enbart genom smidigare stödåtgärder. Här måste många, på olika nivåer göra sitt.

Jag som företrädare för personer med synnedsättning kan göra mitt – och det kan                 också du som har ett nätverk och/eller själv är arbetsgivare.