Utmattad eller utmattande?
Vad krävs för att få utmattning att bli klassat som arbetsskada? Det kan man fråga sig efter att ha läst en dom från Regeringsrätten (dom nr 8288-08, meddelad den 29 november 2010). När man läser domen känns det som en lång väg att vandra för att kunna ’bevisa’ att utmattningen är arbetsrelaterad. Det enda ljuset i mörkret är att två ledamöter avgett skiljaktig mening. Det hjälper dock föga den som fick avslag.
För att få rätt till arbetsskadeförsäkring krävs att den klagande (dvs den sjuke, nedan AA) kan visa att utmattningen är direkt relaterad till arbetet. Regeringsrätten skriver: ”För att avgöra detta måste omfattningen och varaktigheten av de påfrestningar som har förekommit i arbetet värderas. När det gäller psykisk ohälsa ska bl.a. hög arbetsbelastning, stress och bristande kontroll över det egna arbetet beaktas. Den försäkrades fysiska och psykiska tillstånd och sårbarhet har också betydelse. Vidare är det tidsmässiga förhållandet mellan exponeringen för den skadliga inverkan i arbetet och besvärens uppkomst av intresse liksom besvärens varaktighet. Slutligen måste det prövas om konkurrerande skadeorsaker kan medföra att det inte finns tillräckliga skäl för att anse att skadan har uppkommit på grund av arbetet.”
I det aktuella fallet är det en arbetsförmedlare som efter en hög arbetsbelastning blev sjuk. Cirka ett år efter hennes insjuknande kom hon till en läkare som ställde diagnosen utmattad. Enligt Regeringsrätten har hon under det första året inte själv väsentligen hänfört sina besvär till arbetssituationen utan till påfrestningar i privatlivet och till somatiska besvär.
Eftersom hon inte tidigare haft psykiska besvär och eftersom det inte heller framgår att hon på annat sätt varit särskilt sårbar för stressfaktorer bedömer Regeringsrätten att det inte finns …”övertygande skäl [som] talar för att de sjukdomsbesvär som satt ned AAs arbetsförmåga har orsakats av faktorer i arbetet.”
Jag förstår att det är svårt att bedöma en skada och dess uppkomst, men när jag hör de motiveringar Regeringsrätten anger för avslag blir jag, om inte utmattad, så helt matt. Deras argument för avslag är:
1) Att AA inte tidigare ”… haft psykiska problem och det framgår inte heller att hon på annat sätt varit särskilt sårbar för stressfaktorer.”
2) Att AA inte fick sin diagnos förrän ett år senare och att det av journalanteckningarna (gjorda av läkare) synes som om AA det första året ”… själv ha hänfört sina besvär väsentligen till påfrestningar i privatlivet och till somatiska problem.”
Om Regeringsrätten hade varit något mer uppdaterad, kanske utslaget skulle kunna ha varit ett annat. I en avhandling av Agneta Sandström slås fast att de som drabbas av utmattning ”… utmärkte sig som ihärdiga, ambitiösa och pedantiska personer.”
Det är således genom att INTE uppvisa sårbarhet mot stress som man kan arbeta så mycket att man blir sjuk. De andra skulle insett farans riktning för länge sedan eller inte sett det som mödan värt att engagera sig. Det är de engagerade, de som är envisa (ihärdiga) som så att säga ’klarar av’ att arbeta sig sjuka. De som vill känna stolthet över att ha klarat av det som åläggs dem eller sådant de har tagit på sig, de som tycker att det de gör är viktigt, att kunderna, samhället, kollegor mfl har rätt att kräva och förvänta sig att arbetet blir gjort och att det blir gjort väl.
Det skulle inte heller förvåna mig om det är samma ’personlighetstyp’ som inte gärna själva talar om sitt arbete som belastande. Det är inte helt orimligt att anta att många av dessa människors självbild är att ’de klarar allt’, att ge upp sin självbild som den som fixar ’vad som helst’ kostar på. Att man inte själv i kontakter med läkarna drar upp att man är utmattad på grund av arbetet är kanske därmed inte heller så konstigt. Det kan snarare ses som naturligt om man tillhör dem som har förmågan att arbeta sig utmattad.
Den aktuella sjukskrivningen inföll 2003 så kunskapen om utmattning var kanske inte heller lika utbredd. Vad jag kommer ihåg fanns det en hel del som ifrågasatte att utmattning över huvudtaget var en diagnos och framförallt inte arbetsrelaterad. Och även om man skulle kunna diagnosticeras som utmattad berodde det nog mest på den personliga situationen (skilsmässa, klimakteriet, besvärliga tonårsbarn…) eller som ett mer modernt namn på allmänna men diffusa besvär (huvudsakligen hos kvinnor). En viss misstänksamhet fanns (finns?) om utmattningsdiagnoser som en ursäkt för lite allt möjligt i livet. Kombinationen av en, om utmattningssyndrom, okunnig läkare och en patient som lider av ’dålig’ självinsikt om sitt förhållande med (!) sitt arbete torde absolut kunna resultera i att man letar efter orsaker någon annanstans.
Utan att ha läst journalanteckningar eller utan att ta ställning i sakfrågan så känns det ändå som om minsta tveksamhet – kan det finnas privata omständigheter som påverkat? – tas som intäkt för avslag. Man kan ju undra vilken situation som Regeringsrätten anser behöver bevisas ha funnits för att bifalla en överklagan. De flesta av oss har ju liv utanför arbetet och för de flesta av oss kan Försäkringskassan likväl som vi själva säkert hitta ursäkter för utmattning i det privata om vi nu skulle komma till det stadiet; hemarbete, sjuka föräldrar, skilsmässa etc. En utmattning uppstår inte på en vecka. Den brukar genereras över en längre tidsperiod och kännetecknas ofta av mycket arbete. När man är trött eller frånvarande i det privata brukar det ofta leda till påfrestningar även där i form av irritation eller en orkeslöshet som gör att man inte tar ’sin del’ av hushållet, eller att man inte orkar engagera sig i sin familjs angelägenheter, vilket i sin tur genererar irritation, dåliga relationer etc. En tråkig hemmasituation eller dåligt samvete gör att belastningen på arbetet känns värre. Vad är då orsak och verkan? Det privata eller arbetet?
Och hur ska arbetets påverkan ses? Som det vi klarar av och det privata som det som får bägaren att rinna över? Eller som det ställe där vi faktiskt har rätt att ställa krav på en situation som gör att det är möjligt att också vara människa med allt vad det innebär? Vilken arbetssituation är det rimligt att vi ska klara av? (och då pratar jag inte bara om mycket att göra).
Så till sist, byt ut utmattning och psykiska besvär mot cancer i ovanstående resonemang. Hade Regeringsrätten då sagt att det inte fanns några tidigare tecken på sårbarhet för cancer så därför är det nog inte arbetsrelaterat? Eller hade de tyckt att det var patientens sak att diagnosticera och härleda besvären? Om en läkare i ett år hade missat att diagnosticera en cancer hade det då setts som en besvärande omständighet för patientens sak eller som ett problem med en dålig läkare?
________________________________________________
Regeringsrättens dom nr 8288-08
Skiljaktig mening dom nr 8288-08
Agneta Sandströms avhandling (sammanfattning på svenska, sid 8). Längst ner på sidan kan du ladda ner avhandlingen i fulltext.
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Hur mitt i prick!! Så väl jag känner igen min egen situation i det du skriver. För min del är denna perioden i mitt liv för länge sedan överstånden, men jag kan fortfarande än idag önska att ”någon” hade sett sambanden och erkänt det jag själv förnekade. Överpresterande och duktig är farliga egenskaper på en arbetsmarknad som idag verkar vilja suga människors kraft till sista droppen.
Skönt att se att någon vågar sätta fokus på det egentliga sambandet! //Mia
Vill bara inflika att jag i förra veckan läste att några läkare myntat en ny diagnos: ”försäkringskasseutlöst depression”.
Det finns ju beröringspunkter till ovanstående artikel.
Ingrid