Problemskapande och kreativ mångfald
Mångfald definieras ofta som olikheter, olikheter som ofta beskrivs som varande mer eller mindre oföränderliga och markerar vem vi är. Mångfald – alltså om en organisation lyckas samla på sig tillräckligt mycket av dessa oföränderliga olikheter – i organisationer beskrivs även ofta kunna leda till vinster av olika de slag, exempelvis ökad kreativitet och ökad profit. Detta är missvisande. Olikheter är inget man är, istället skapas och uppstår de i möten mellan människor. En förutsättning för olikheters existens är konstateranden som:
– Jag/Vi är inte som Du/Ni! Eller,
– Du/Ni är inte som Jag/Vi!.
Utan denna banala upptäckt av olikheters existens kan olikheter inte existera, olikheter är således inget vi är utan något vi gör. På samma sätt som att upptäckten av olikheter är att betrakta som ett görande är den en problemformulerande gärning. I samma ögonblick som vi gör oss lika eller olika inför varandra skapar vi förutsättningar för skapande av problem i stil med:
– Jag/Vi är inte som Du/Ni! Hur tänker Du/Ni nu? Eller,
– Du/Ni är inte som Jag/Vi!. Jag/Vi tänker så!
Skapandet av problem är dock inte att betrakta som ett problem i dess negativa mening (det finns ju de som menar att mångfald (olikheter) leder till oönskade problem såsom språkförbistring, konflikter eller kulturkrockar) utan som en möjlighet till gränsförskjutning genom problemformulering. Därför vill jag hävda att på samma sätt som påståendet att mångfald är något vi är, är missvisande, är påståendet om att kreativitet (alltså en av mångfaldens vinster) är detsamma som problemlösning missvisande.
Därför är den verkligt kreative den som skapar problem än den som löser problem. Därmed vill jag också påstå att kreativitet som problemformulering utgör grunden för en alternativ förståelse av vad mångfald är och betyder i organisationer.
Genom att upptäcka olikheter och därmed eventuellt problem skapas förutsättningar för en mer komplex vardag. Konkret kan detta innebära ett beaktande av språklig mångfald, av olika intressen, smaker, traditioner, riter etc. Genom att skapa och utforska ”olikhetsproblem” kan man i organisationer se den enskildes behov eller kollegans särart. På så sätt kan för givet tagna gränser upptäckas och förskjutas vilket betyder att vardagens rutiner utvecklas. Detta skapar upptäckaranda, arbetsglädje och därmed en bättre slutprodukt (eller tjänst). Det är just detta som är kreativitet.
- När alla tycker lika (om vad?) - 8 februari 2011
- Mångfald eller likabehandling? - 25 januari 2011
- Las och arbete! - 19 november 2010
Intressant första inlägg i bloggen, Tobias!
Jag tänker ofta att vi är alldeles för rädda för att verkligen se varandras olikheter. Antingen i försök att släta över – ”alla är vi människor”, eller i total rädsla och önskan om att ta avstånd från hela den person som man upplever olik sig själv. Och där handlar det väl i allra högsta grad om en tro på att olikheterna är något statiskt som finns oberoende av vad vi gör och hur vi är mot varandra…
Vågar vi se våra olikheter fullt ut kan vi också använda oss av dem för att utveckla våra arbetsplatser och verksamheter!
En fundering; när du pratar om att skapa problem… Är det något annat än att formulera problem? Alltså handlar det om att våga se och prata om problem som faktiskt redan finns i verksamheten? Eller är det en annan process?
Då måste väl det betyda att genom att göra sig själv uppmärksam på sin inneboende mångfald (att man kan ’vara’ olika personer) kan man öka sin kreativitet. Till exempel genom att formulera problem i mötet mellan ens olika självbilder / roller eller vad vi nu kallar det.
Om vi tycker att mångfald är eftersträvansvärt så borde vi i så fall sträva efter att bejaka, eller i varje fall ta vara på, våra inre stridigheter snarare än att försöka få ihop dem till en konfliktfri och homogen självbild?
Eller…?