Självorganiserande och självsanerande mångfald

Hur påverkar mångfald i allmänhet och etnisk mångfald i synnerhet egentligen våra arbetsplatser? Mitt initiala svar är rätt tråkigt – mångfald är nog inte så  tydligt, viktigt etc. Det är min övertygelse att jag inte alls tror att arbetsplatser påverkas speciellt mycket av mångfald. För det första måste man betänka tidsaspekten, dvs. initialt kan en arbetsplats påverkas av att det kommer nya individer med olika bakgrund till den, men över tid lär man ändå känna varandra som ”likar” och inte ”olikar”. För det andra måste man betänka gruppaspekten, dvs. att så snart den nye gruppmedlemmen uppfattas som medlem i gruppen, är den en del av ett nytt ”vi”, arbetsggruppens eller organisationens ”vi”. Detta kan visserligen ta tid, men sker allt som oftast. Mångfald påverkar inte så mycket.

Om nu tid och grupp gör att olikheter inte är så tydliga och centrala i arbetslivet, hur ”fungerar” det då ute på våra mångetniska arbetsplatser? Jo, tänker jag, eftersom de flesta människor är förhållandevis pragmatiska och vill att vardagen på arbetet ska fungera, så fungerar det i de allra flesta fall alldeles utmärkt. Och eftersom såväl tids- som gruppaspekten spelar in så tror jag att allt tal om mångfald och olikheter i arbetslivet är överdrivet. När vi lär känna varandra, som vi gör efter att spenderat mer eller mindre lång tid tillsammans och då vi arbetat tillsammans, så spelar olikheter mindre roll. Ett exempel kan tydliggöras av ett citat från en kvinna jag en gång intervjuade. Hon arbetade på en avdelning på ett vårdboende. Arbetsgruppen var att beteckna som ”mångetnisk eller mångkulturell”. Medarbetarna var med andra ord födda i olika länder. Kvinnan berättade under intervjun hur givande det var att arbeta med medarbetare med olika bakgrund. En stund senare förfasade hon sig dock över ”muslimerna hemma på gården”. På jobbet uppfattade hon en ”vi-känsla”, trots att det fanns en mångfald i arbetsgruppen. Hemma på gården representerade mångfalden dock något annat. Tid och grupp tenderar att få mångfalden att ”fungera” på våra arbetsplatser.

Men, nu kanske du undrar, är mångfald smärtfritt och finns det inga stöttestenar? Det är klart att det uppstår konflikter. Ibland går det riktigt snett. Men de allra flesta konflikter som sägs vara ”etniska” eller kulturella tror jag emellertid oftast bottnar i andra problem. Dock förklaras de som varande etniska. Och i samma stund vi påstår att en konflikt är etnisk, så blir den etnisk. Det är därför viktigt att verkligen undersöka om ett problem är etniskt, kulturellt eller inte! En av de vanligaste mångfaldsrelaterade stöttestenarna jag stött på i på arbetsplatser och i organisationer handlar om kommunikativa problem, dvs. problem som handlar om språkförbistring. Men eftersom de flesta människor är just pragmatiska och lösningsfokuserade brukar de uppfinna allehanda lösningar på dessa problem, så att vardagen och arbetet faktiskt fungerar. Dessutom, språk och etnicitet är ju inte samma sak, så ofta är det ju på så vis att språk eller snarare språkförbistring används för att göra en konflikt etnisk.

Senaste inläggen av Tobias Schölin (se alla)
3 Kommentarer
  1. Maria
    Maria says:

    Hej intressant artikel men jag tycker att ordet ”självsanerande” känns mycket märkligt i sammanhanget! Vad ska man ”sanera” bort?… -Olikheterna? Varför? Så att man slipper mångfald och skapar enfald?

  2. Maria
    Maria says:

    …alltså att fästa vikt vid etnisk bakgrund istället för personlig kompetens och egenskaper osv känns som fel utgångspunkt och diskriminerande. Det snarare befäster fördomar än visar på möjligheter. Alla människor är unika och jag rekommenderar ett pass med Edna eriksson för att belysa mångfald!

  3. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Ditt exempel med kvinnan som upplever mångfald på sin arbetsplats som positivt men ändå är negativ mot gruppen muslimer i andra sammanhang är säkert relevant i många fall.

    Ändå tror jag att mångfald påverkar gruppens identitet, hur gruppen ser på sig själv och därmed också på omvärlden. Det som först verkar främmande blir bekant inom gruppen och det kan leda till att man blir mindre obekväm inför andra människor även utanför gruppen. Det är helt enkelt bra för oss människor att lära oss vara med det som vi är rädda för.

    Dessutom påverkar det ju hur gruppen uppfattas av omvärlden, dvs om en styrelse består av enbart män så spelar det roll för styrelsens trovärdighet och den tillit som andra har till den.

    Men om du menar att vi inte kan förvänta oss mer kreativitet eller mer konflikter bara för att människor i en grupp har olika etnicitet, då håller jag helt med dig.

Kommentering är stängd.