Arbetsförmedlingen, arbetssökandet och självkänslan, del 2

Som jag skrev förra tisdagen Arbetsförmedlingen, arbetssökandet och självkänslan, del 1 så gick jag igång på en självupplevd berättelse om att vara hanterad av Arbetsförmedlingen. Här kommer min historia i sammandrag.

”Där är jobben”

Jag har varit inskriven på Arbetsförmedlingen i några olika perioder i livet. Den första var direkt efter min avslutade socionomutbildning 1996. Jag gick till Arbetsförmedlingen i tron att de skulle kunna hjälpa mig med fler tips på lämpliga arbetsgivare att kontakta. Men nej, det kunde de inte. Jag minns fortfarande blicken jag fick av den manlige arbetsförmedlaren, och fingret som pekade mot tavlan där de lediga jobben satt uppsatta. Det var dem man skulle söka.

Tre timanställningar & Datortek

Jag var företagsam (då precis som nu) och skaffade mig tre parallella timanställningar. I botten var jag fortfarande arbetssökande även om det inte var många dagar jag nyttjade A-kassan. Detta var i en period när Arbetsförmedlingen var på hugget och hade många utbildningar att erbjuda, så jag fick kallelse till att börja på Datortek. Kul, tyckte jag som gillade datorer. :) Datorn var inget självklart inslag i människors vardag då (nästan så man glömt hur det var på den tiden, eller hur?!), men jag var en rätt van datoranvändare. Datortekets upplägg var (så klart) att samla alla i klump oavsett bakgrund. Nivån började med ”så här gör du för att klicka med musen”, och jag höll på att bli vansinnig över att behöva sitta igenom detta.

Jag kände att min tid inte betraktades som något värd, utan ”jag som arbetssökande hade väl all tid i världen?”. Nej, det hade jag inte – jag hade tre timanställningar att bevaka så att jag fick mer jobb. Efter att ha påpekat detta några gånger fick jag prata med chefen som godkände att jag fick välja vilka moment jag ville delta i och när jag kunde få gå iväg och göra självstudier vid en dator istället. På så vis kunde jag plocka ihop en kursplan där jag lärde mig grunderna i datorhantering och Officepaketet inkl Access (databashantering). Det har varit till stor nytta i mitt yrkesliv därefter och jag är djupt tacksam över den utbildningen som jag aldrig hade fått om jag inte varit arbetssökande. Men jag hade heller aldrig fått den om jag inte högljutt hade sagt ifrån att jag var en individ och inte ville slösa bort min tid.

”Jag vill ha jobb NU”

Nästa vända som arbetssökande kom efter att jag hade sagt upp mig från en (för mig) dålig arbetsplats och börjat studera på nytt. I samma veva gifte jag mig och vi bestämde oss för att skaffa barn trots mina studier. Det lilla livet beräknades komma i mitten på oktober 2002. Jag sökte sommarvikariat men det var inte helt enkelt som gravid. Dessutom var jag lite fundersam över var jag hörde hemma rent yrkesmässigt. Så när sommaren kom ställde jag mig som arbetssökande.

Kort efter inskrivningen blev jag kallad till ett program som de kallade ”Jag vill ha jobb NU”. Jag skrattade högt när jag fick kallelsen. Det var sommar och jag hade knappt fyra månader till beräknad nedkomst. Det kändes som ett dåligt skämt med namnet på programmet. Som om jag inte hade velat ha jobb förut. Som om jag skulle kunna få jobb bara jag ändrade inställning och lärde mig lite om jobbsökande. Som om det fanns massor av jobb mitt i sommaren. Som om min stora mage inte spelade någon roll för arbetsgivarna. Ja, jisses. Men jag deltog snällt och det var en kul grupp och jag kunde passa på att göra deltagande observationer av ledarskapet hos kursledaren och gruppdynamiken i gruppen och sådant som intresserar mig. Att skriva CV, personligt brev, identifiera styrkor med mera var inget nytt.

Jag är glad att kursledaren insåg det absurda i situationen, för det gjorde inte Arbetsförmedlingens system som under den här tiden presterade en del jobbanvisningar (ni vet såna där som man måste söka oavsett rimligheten, för annars förlorar man sin A-kassa). Därför sökte jag bland annat halvårsvikariat som började någon månad innan det var dags för mig att gå på föräldraledighet… Hur meningsfullt är det för arbetsgivare att få sådana ansökningar egentligen? Som om inte de har annat att göra med sin tid? Återigen – är inte människors tid värdefull?

Aktivitetsgaranti

Sen var jag föräldraledig och studerade något varv till och fick ett andra barn. Redan under den första studieperioden (innan första barnet) var jag lockad av företagandet, men visste inte vad jag skulle inrikta ett eventuellt företag på. Och inte var det heller något som Arbetsförmedlingen uppmuntrade. Anställning skulle man ha. Eller sysselsättning om man inte fick arbete – Aktivitetsgarantin hette det. För du som är arbetslös ska inte vara sysslolös – det är farligt – men du ska inte syssla med vad som helst. Att spela musik eller att skapa tjänster till ett företag är inte rätt sysselsättning. Men det var Arbetsförmedlingens egna program eller program som andra bedrev. De aktörerna fick ersättning baserat på hur många de hade inskrivna hos sig, vilket gav en ekvation som motverkade att få ut deltagarna i arbete. Föreställ dig den kreativa nivån som skapas av detta. Det var närvaroplikt vilket innebar att människor satt av tiden. Vi skrev ansökningar, skrattade åt knepiga jobbanvisningar och försökte hjälpa varandra så gott vi kunde. Gemensamt för de flesta var ändå en känsla av att vara kränkt och överkörd. Visst har vi människor alltid ett eget val, men med de här aktiviteterna var det ett oerhört begränsat val; antingen accepterar du platsen eller så förlorar du din ersättning, med motiveringen att du inte samarbetar. Passivitet blir följden – något som i mitt tycke kraftigt motverkar förmågan till självständigt tänkande och kreativt jobbsökande. Min företagsamhet var i alla fall som bortblåst.

Ett betydelsefullt möte

För min del vände hela min situation då jag kom till en rådgivare som hade förmågan att se vem jag var och vilken drivkraft jag hade. Jag skriver inte ut något namn, för förmodligen fick han inte göra som han gjorde. Han lät mig få fria tyglar så att jag kunde ägna tid åt att planera för en företagsstart istället för att söka jobb på heltid. Plötsligt började min kreativitet flöda på nytt. När jag kände att det jag ville var inom räckhåll förändrades allt. Kort senare var mitt företag igång.

Det var så lite som skulle till för att vända min situation. Ett enda mänskligt möte. Frihet att tänka själv en stund.

En fråga

Rent samhällsekonomiskt – vad försvarar masshanteringen av människor inom arbetslöshetsförsäkringen? Vad försvarar att man skapar passivitet hos människor genom gruppaktiviteter när det ibland är det enskilda mänskliga mötet som gör skillnad? Det hela bygger på någon slags föreställningar om vad en arbetslös människa är för en och vad hen behöver för att kunna arbeta igen. Och de föreställningarna är nog inte riktigt i närheten av verkligheten alltid…

• Om
• Senaste inläggen

Följ mig

Maria Kullberg

Verksamhetsutvecklare hos KullbergUtveckling AB

Maria Kullberg, projektledare för företags utveckling och framgång, KullbergUtveckling AB. Ordförande för Nätverk Arbetslivet. Arbetar med företagare som vill utvecklas och utveckla den egna verksamheten. Målinriktad business och digital marknadsföring. Maria är socionom med inriktning på grupper och organisationer, och är vidareutbildad i arbetsvetenskap/kompetensutveckling. Tog initiativ till Nätverk Arbetslivet 2009.

Följ mig

Senaste inläggen av Maria Kullberg (se alla)

• AfterWork i Malmö 28 augusti 2017 - 15 augusti 2017
• Ny plattform för bloggens 1000 artiklar! - 18 juli 2016
• Arbetslivets Dag 2015 – twittret! - 14 mars 2015