Värderingar – allas lika rätt på jobbet

”Det VET man ju hur det är i de där länderna, eller hur?”, ”Ja, som Ali, han lyssnar aldrig och kör sitt eget race och så blir det fel hela tiden”, ”Han klarar väl inte av att en kvinna säger vad han ska göra”, ”Ja sådana är de, ALLIHOP”

Detta är uttalanden som jag själv har hört på tidigare jobb mellan två som pratar rasistiskt om invandrare och om sin kollega som inte ens är där. Min reaktion? Ja, jag blev så klart väldigt upprörd, besviken och samtidigt ledsen. Speciellt eftersom Ali (fingerat namn) redan var i en svår situation och kämpade hårt för att kunna skapa ett nytt liv för sig och sin familj. Han är en person som jobbade med hjärtat och alltid ställde upp för oss andra. Gjorde alltid det där lilla extra för både oss kollegor och för gästerna.

Jag sa att uttalandet inte kändes okej, och frågade om hen hade pratat med Ali om detta. Att det kanske bara handlade om missförstånd, språkligt eller otydlig kommunikation. ”Det är ingen idé. Du vet ju hur DE är” blev svaret i väldigt irriterad ton. Hmm…”Vi och dem” Där och då visste jag inte vad jag skulle säga mer eller göra. Tyvärr var jag  ensam om att reagera och det fick mig att känna mig utanför också, att ingen annan sa något. Total tystnad, vilket indirekt legitimerar de två andras utttalanden. Inte okej, men väldigt vanligt. Ofta handlar det om rädsla och grupptryck, men också att man faktiskt håller med men inte själv vågar säga något rakt ut.

Kom att tänka på detta nu när det flödar så mycket rasistiska uttalanden i samband med flyktingsituationen. Så mycket hat när det är kärlek och medmänsklighet som behövs. Det behövs i hela samhället, men också på våra arbetsplatser. Läste en intressant artikel i tidningen Chef om hur chefer kan hantera rasism på arbetsplatsen. Detta fick mig att tänka på sunda goda värderingar och en schysst arbetsplatskultur som jag brinner för att alla ska få ha på sina jobb.

Min vision är en arbetsplatskultur som genomsyras av allas lika värde och där rasistiska, homofoba och andra kränkande uttalanden faktiskt får konsekvenser. Det ska vara nolltolerans. I artikeln jag nämner ovan tar de upp just det och vad som gäller enligt arbetsmiljölagen:

”Som arbetsgivare har man enligt arbetsmiljölagen skyldighet att agera så att ett kränkande beteende inte fortsätter. En diskussion med avstamp i värdegrunden är en bra början, säger Annika Ahnlund. Rättar sig personen efter företagets värderingar är saken utagerad.

”Skulle det däremot vara så att beteendet fortsätter fast man som chef tydligt talat om att du har passerat gränsen här, då kan det ju i extrema fall gå så långt att man får en varning, och till slut blir uppsagd.”

Per Axell, jurist och expert på arbetsrättsfrågor, säger att värdegrunden egentligen är en del av anställningsavtalet:”Det gäller alla policys man har på en arbetsplats. Så rent arbetsrättsligt begår en person som bryter mot en policy ett brott mot sitt anställningsavtal.”’

En stark och gemensam värdegrund att stå enade kring är något varje anständig arbetsplats borde vilja ha. Den grunden och viljan finns säkert på de flesta arbetsplatser. Frågan är bara hur den används i praktiken. Att skriva ner och ha en policy om vilka värderingar som gäller är en sak. En annan är tillämpningen. Verkligheten.

I artikeln finns många bra tips, men då utgår man från att chefen är närvarande och hör vad som sägs. Vad händer när chefen inte är där? Vilket väl är absolut vanligast, som på fikaraster och luncher när det inte finns en chef som sätter ner foten.

För tyvärr är det så att rasism, homofobi och andra kränkningar mot olikheter på jobbet pågår hela tiden. Varje dag, varje timme, varje minut blir någon utsatt direkt eller indirekt. Någon säger ”Det vet man ju hur det är i de där länderna, eller hur?”, ”Jag har ingenting emot invandrare, MEN”, ”Jag är inte rasist, MEN” eller ”Jag bryr mig inte om vad homosexuella gör i sängen, bara de håller sig borta från mig”, ”ALLA bögar är fjolliga”, ”DE är si, DE är så, de är inte som MIG, som OSS.” Allt detta andas rädsla och okunskap.

Att vissa har gamla värderingar som sitter kvar sedan barndomen är ju inte helt lätt att göra något åt. Vi kan inte förändra andra. Däremot kan vi åtminstone försöka att inte cementera dessa värderingar så de blir normaliserade. Ja, chefen har ett ansvar,  men det har också var och en av oss. Nu behövs mod, att våga gå emot din egen rädsla. Tystnad är inte ett alternativ längre!

Ha en bra fortsättning på arbetsdagen! Ta hand om er och varandra!

Suzanne Vikström

Suzanne Vikström är diplomerad coach, inspiratör, föreläsare och skribent. Specialitet är psykosocial arbetsmiljö, som utanförskap, mobbning, diskriminering, personlig utveckling i jobbet, samarbete, konflikter och otydligt ledarskap.

Hon erbjuder tjänster som arbetshälsokonsult och som livscoach för enskilda medarbetare och privatpersoner. Hon kan också anlitas som föreläsare om positiv arbetsmiljö, samt om olikheter på jobbet.

Latest posts by Suzanne Vikström (see all)

1 svara
  1. Barbro Jägerby
    Barbro Jägerby says:

    Hej Susanne!

    ..och jag håller med dig till 100%. Tystnad är inget alternativ längre, men då är det hög tid för våra politiker att vakna och agera …istället för att vara just det…tysta om den mobbning som pågår dagligen på våra arbetsplatser runt om i landet. Problemet handlar uteslutande om brister i ledarskap och organisation. Om det ska gå att komma till rätta med arbetsrelaterad psykisk ohälsa så måste våra högst ansvariga politiker erkänna att skyddet är obefintligt för sk whistleblowers….dvs de anställda som vägrar vara tysta om allvarliga brister och missförhållanden de dagligen ser på sina arbetsplatser. Frågan är inte om utan när högst ansvariga politiker tar bladet från mun och inrättar en ny rättsinstans för arbetslivet?

Kommentering är stängd.