Att diskrimineras är naturligt – för kvinnor?

I veckan fick jag ytterligare ett nyhetsbrev från Danmarks nationella forskningscenter för arbetsmiljö, NFA. Där stod bland annat att psykosociala faktorer såsom attityder gentemot äldre, brist på erkännande och bristande utvecklingsmöjligheter gör att män funderar på att gå i pension i förtid. För kvinnor fanns det däremot inga sådana samband. Intressant, eller hur?

Det finns säkert en mängd tänkbara orsaker till att sambanden såg ut som de gjorde i undersökningen (enkätens utformning inkluderad) och de behöver säkert utforskas vidare, men, om vi nu utgår från att undersökningens resultat är ’sant’, så började jag fundera: vad skulle kunna göra att resultatet blev sådär?

Är vi kvinnor så vana vid att bemötas utifrån en icke påverkbar faktor (kön) och kanske till och med så vana vid brist på erkännande och utvecklingsmöjligheter, att vi inte ens tycker att det är ett problem när vi skattar vår situation – varken när vi får frågan hur vi har det i dagsläget eller om det skulle påverka vårt beslut om pension?

Och tvärtom för män, är de så vana vid att få erkännande och uppskattning att när de börjar bemötas med tveksamhet utifrån en icke påverkbar faktor (ålder) så minskar arbetslusten och engagemanget och de börjar ifrågasätta om det är värt att arbeta längre än nödvändigt?

 Vad tror du?

____________________________________________________________________________

PS I. Det starkaste sambandet med funderingar på att gå i förtida pension – lika för kvinnor och män – var, enligt undersökningen, minskad arbetsförmåga och då främst att man kände att man inte fysiskt orkade.

 PS II. Ett starkt samband innebär inte att alla inom en grupp har svarat på ett visst sätt, utan att det finns en signifikant (’statistiskt intressant’) skillnad mellan hur två olika grupper har svarat.

 PS III. För den som vill veta vad forskarna själva spekulerar i för orsaker till resultaten kan läsa hela artikeln. Om du inte älskar statistik så koncentrera dig på introduktionen och slutsatserna. Artikeln är på engelska.

PS IV. Vill du själv prenumerera på NFA:s nyhetsbrev så är det bara att anmäla ditt intresse via deras hemsida.

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
1 svara
  1. Stina Stenberg
    Stina Stenberg says:

    Hmm, mycket intressant Lisbeth. Precis som du skriver så får man ju ta det för vad det är, dvs statistik. Men det kan mycket väl ligga en hel del i att männen som är vana vid att få erkännande och uppskattning tappar lusten när de kanske inte längre får det på samma vis. Flertalet andra forskningsresultat har ju visat att kvinnor och män oftast stressas av olika saker på jobbet. Kvinnor pressas framför allt av sina inre krav, medan män känner sig jagade av yttre stressfaktorer, som hög arbetsbelastning.
    Enligt en undersökning, av Manpower i samarbete med Kairos Future, anser majoriteten av de anställda i Sverige att de kan göra karriär fram till 44 års ålder, sedan går det utför. (Lisbet du har fortfarande möjligheter: För chefer och anställda som jobbar inom forskning och utveckling ligger höjdpunkten lite längre fram, de tror sig ha sina bästa karriärchanser fram till 48 års ålder).
    Nu generaliserar jag starkt men, är det kanske så att karriären är viktigare för män än för kvinnor? Därför tappar männen arbetslusten när de inser att karriären är över.

Kommentering är stängd.