Att visa respekt genom motstånd
Jag har vid några tillfällen kommit i kontakt med arbetsplatser som poängterar den fina sammanhållningen som det bästa med arbetsplatsen. ”Vi lyssnar på varandra och vi tar hand om varandra. Hade vi inte haft varandra så…”
Visst låter det underbart? Alla bryr sig om hur alla mår, alla är vänner och ingen känner sig utanför. Eftersträvansvärt på många sätt. Men, ibland (absolut inte alltid!) finns det i dessa arbetsgemenskaper ett undvikande av sakfrågan. Dvs den som vill säga något om sin situation får stöd och uppmärksamhet för att man säger något, vad som helst. Omgivningen uppmuntrar, tröstar, förstärker och är allmänt förstående för hur den som talar ’har det’.
Det den som pratar skulle vilja eller behöva ändra på för att inte ha det så längre, kommer i skymundan. Om man blir uppmärksam på att en situation har en negativ inverkan på en person och man själv är en del av denna situation så har man ett moraliskt ansvar för att försöka utforska hur man ska kunna komma till rätta med det. Om inte, så tar man inte själva situationen på allvar utan ägnar sig endast åt dess konsekvenser. Skeendet kan fortsätta utan större hinder och riskerar att växa eller i varje fall konservera sig.
Antingen tycker man att det är viktigt och relevant och då tar man tag i det. Eller så tycker man inte att det är viktigt, eller kanske möjligen att det inte är möjligt att göra något åt eller att den som har sagt något har missuppfattat situationen (är onyanserad, har övertolkat, har fel, ’gnäller’ osv). Oavsett är motstånd att visa respekt. Då menar jag inte motstånd i form av hätska utfall, skvaller bakom ryggen, spydiga kommentarer eller andra destruktiva strategier, utan motstånd genom att ta det som någon försöker säga på allvar och med nyfikenhet och engagemang fråga vidare, bidra med hur man själv ser på saken, konfrontera det man ser som förhastat eller illa tänkt, bidra till att försöka formulera det någon försöker säga osv. Först då visar man sin samtalspartner respekt.
Först då får alla i samtalet en chans att tänka till, formulera om sig eller situationen och kanske till och med också kunna komma till rätta med det man ser som icke önskvärt. Inte så att man, i alla fall inte jag, orkar gå runt och utforska eller konfrontera varenda resonemang jag hör, men ibland både orkar och måste man.
Låt oss säga att du arbetar på en arbetsplats där ni pratar mycket om vad ni inte tycker fungerar, men att ni trots detta inte tycks komma till rätta med situationen. Åren går och du tror nästan att det är så här det ska vara. Försök då att ta upp era ’sanningar’ (de återkommande resonemangen) och börja utforska vart de leder; Är de hjälpsamma för att komma vidare? Var förlägger de orsaken/skulden på problemet? Vem får därmed makten att ändra på sakernas tillstånd? Vill vi ha det så? Finns det andra sätt att resonera, dvs finns det andra sätt definiera (se) situationen? Hur hjälpsamma är de? osv.
Börja med de mest vanliga, kanske lite ’ofarliga’ resonemangen. Övning ger färdighet, när färdigheten ökar så kan man ta sig an de mer ’känsliga’ resonemangen. De resonemang som vi dagligen använder oss av kanske inte verkar så vettiga efter en del skärskådan. Eller så är de mer vettiga än vi kunde ana.
Genom att ta sina egna och andras utsagor på allvar och utforska dess konsekvenser visar man sig själv och sin omgivning större respekt än genom att tiga, släta över eller bara hålla med, men framförallt, man bidrar till att öka möjligheterna för att situationen skulle kunna ändras. Jag vet att det kan vara svårt, frågor (även vänligt ställda) tas ibland för kritik eller tecken på illojalitet, men man kan ju börja med sig själv och sina egna resonemang. Att visa dem så mycket respekt att man erbjuder i alla fall sig själv möjligheten att göra motstånd. Håller de så håller de, annars är det väl bra att man får ljus på trollen?
Nästa steg kan vara att pröva det på arbetsplatsen; vid nästa kafferast eller vid nästa arbetsplatsträff. Antingen genom att man erbjuder de andra att diskutera och utforska ens egna resonemang eller att man tar fasta på något som (ofta) sägs och börja utforska vart det leder oss. Med nyfikenhet och omsorg om ’de andra’ kan man, enligt min erfarenhet, komma ganska långt. Det svåra är ofta att börja. Varför inte redan idag?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Trackbacks & Pingbacks
[…] This post was mentioned on Twitter by Maria Kullberg and Lisa Moraeus, Ett gott arbetsliv. Ett gott arbetsliv said: Bloggat:: Att visa respekt genom motstånd http://gottarbetsliv.se/2010/11/10/att-visa-respekt-genom-motstand/ […]
Kommentering är stängd.