Den gode herden använder inte stålhätta, men gång-järn!

Det behövs kraftfullhet, likt stål, när det gäller ledarskap, men det måste placeras på rätt ställe!

När teologi och ledarskap förenas i söndagens text kan jag inte motstå frestelsen att reflektera över temat den gode herden utifrån texten i Joh. 10:1-10. Som så många gånger förut är Jesus i full färd med att argumentera om ledarskapet med fariséerna.  Dessa lärda män var folkets ledare och skulle leda dem in genom förbundets regler, lagen och profeterna, så att de skulle få ett gott liv. Det Jesus reagerar över är att de använder sitt ledarskap för att skapa fördelar för egen del. Allt det viktiga talet om trygghet, respekt, trohet, lydnad nya livsmöjligheter, en god framtid handlar inte i första hand om folket utan om en stärkt position och status för dom själva.  Det dom lovar folket är just det som folket måste ge upp: frihet, självständighet och självförverkligande.

Detta handlar inte enbart om en beskrivning av ledarskapet i den judiska kulturen på Jesu tid, detta är ett generellt problem som funnits i alla tider och i alla kulturer. Överallt där ledaren behöver de ledda för sin egen status och mättnad handlar det om maktmissbruk och inte sällan sker detta med tvång och lydnad som är förklädd till vackra och kärleksfulla ord. Det handlar mer om en grundhållning hos ledaren än det som sägs och görs. Det är som Jesus uttrycker det i texten, på rösten känner man igen den gode herden. Jag tänker mig att det är ungefär som för hunden som med tillit lyder sin husse eller matte. Hunden förstår inte alla ord och uttryck som sägs, det viktiga är vilken röst som hörs.  Kanske bilden av hunden och dess ägare ligger närmre oss än herden och fåren.

Ofta när vi talar om den gode herden så tänker vi på Jesu ledarskap men i denna text betonas något annat. Här handlar det om med vilken grundhållning människor utövar ledarkskap inför varandra. Jesus definierar inte sig själv som den gode herden, han säger; jag är grinden in till fåren. Han säger detta för att markera likhet och skillnad till det herdeskap som fariséerna utövar.  Grinden in till fåren för dem är förbundet, det som slöts mellan Mose och Gud på Sinai och som var till för att bevara friheten från all fångenskap. Det förbund som sedan i tabernaklet fördes med till det utlovade landet. Det som var frihetens och lyckans grund för harmoni i livet, Shalom, har förvandlats till regler, krav och lydnad med rädsla och tvång för folket.  Jag betonar återigen att detta inte är unikt för den judiska kulturen, det är allmänmänskligt! Jesus är det nya förbundet. Han har samma funktion som stentavlorna men nu handlar det om en människa som med kärlek förändrar sin öppenhet beroende på vad som krävs för att det skall skapas nya livsmöjligheter och trygghet för folket.  Det handlar om att gå från stålhättans hårdhet till gångjärnets rörlighet.

Den grundläggande frågan för alla ledare i alla tider, antingen vi kallar oss fariséer, präster, chefer, föräldrar beroende på vilket ledarskap vi utövar blir, genom vilken grundhållning/grind går jag in när jag leder. Vad är målet med mitt uppdrag? Handlar det om min egen hungers mättnad och trygghet eller är jag till för att de jag har ansvar för skall kunna känna trygghet och lita till att jag vill deras väl och utveckling.

Jag är övertygad om att vi behöver fler gångjärn och färre stålhättor bland vår tids chefer!

Anders Ljungström

Anders Ljungström
Senaste inläggen av Anders Ljungström (se alla)