Entreprenörens drivkraft, egna eller andras behov?
Är entreprenören i första hand en person som ska betecknas som kund eller säljare? Just nu låter jag min tanke stimuleras av en bok som heter Generation Ego. Boken är skriven av Ana Udovic. Hon intervjuar forskare, psykologer, lärare, föräldrar, ungdomar m.fl. på baksidan av boken skriver hon bl.a. Dagens unga har kallats för den mest självupptagna generationen 
någonsin. Stämmer verkligen det? Och, i så fall – varför har det blivit så? Hon skriver också; Ett samhälle har svårt att fungera om dess medborgare gör allt för egen vinnings skull och inget för andra. Ändå lär vi våra ungdomar just det: att vara egocentrisk lönar sig.
Ana Udovic refererar till Gunnel Thydell, gymnasielärare i sin bok:
Problemet är egentligen att vi utbildar unga för deras egen framgång, inte för samhällets framgång. Jag tror inte att entreprenören är den enda människan. Vi behöver fler roller än så”. ”Jag är en skattebetalare, och mina och andras skattepengar går till skolan eftersom vi alla har ett gemensamt intresse av att skolan fungerar. Jag tycker att det är samhället som är kunden, inte eleverna”, säger Gunnel Thydell. Hon fortsätter; ”om samhället är kunden, blir ju egentligen eleverna ”säljarna”, och deras kunskaper blir en produkt de säljer till samhället. Men så vill inte direktiven att vi ska betrakta eleverna i dagens skola.
Reflektionen kring entreprenörskap och vem som är köpare respektive säljare kittlade mina tankar och jag kunde inte låta bli att fundera vidare kring tankemodellen. Jag kände att det måste finnas fler dimensioner att ta hänsyn till. När jag funderat och ritat och skrivit under några timmar blev mina reflektioner kring entreprenörskap och skolan dessa.
Om man läser inledningstexten hos Skolverket gällande entreprenörskap ges följande beskrivning:
En rörligare arbetsmarknad ställer nya krav på dem som kommer ut i arbetslivet idag. Utbildningsväsendet behöver anpassa sig för att kunna bemöta förändringarna i samhället. Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummen lika mycket som det är en kunskap om egenföretagande. Det handlar om att ta fram och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga åldrar”.
Så länge man är präglad av att begreppet, satsa på sig själv är synonymt med entreprenörskap blir slutsatserna de som Gunnel Thydell redovisar. Jag delar hennes grundläggande syn på hur skolan bidrar till att vi skapar ett samhälle där existensberättigandet binds mycket till individen istället för det gemensamma. Denna prägling av tankemodeller bidrar säkert till att stressrelaterade sjukdomar ökar bland ungdomar.
Skall vi hjälpa eleverna till att bli sanna entreprenörer, så handlar det självklart om att de skall satsa på sin egen framtid, men de får aldrig se sig som kunder. Det finns ingen framgångsrik entreprenör som har det som sin viktigaste dagliga fokusering. Framgången för en entreprenör ligger istället i hur duktig hon eller han är på att sälja sin produkt eller tjänst. Entreprenörens framgång finns i uppgiften att vara säljare inte kund. Hon eller han satsar sin tid och vilja på att vara lyhörd för de behov som hon eller han kan möta med sin förmåga.
Problemet är nog snarare att Vi som samhälle ofta har svårt att definiera vad det är vi vill köpa av eleverna. När definitionerna är klara över vad ett gott samhälle innebär blir det lättare att förklara för alla kreativa unga vilka egenskaper och kunskaper vi är intresserade av.
Ungdomarna har sin tid, vilja, engagemang, intresse, förmåga och framförallt kunskap att erbjuda samhället och på sätt och vis är det nog precis det vi behöver investera i. Det viktiga blir att vi, som gemensamt samhälle, är tydliga med vad vi köper för en tjänst av dem. Varje tonåring behöver höra samhällets tydliga budskap till sig; Vi vill att du använder hela din förmåga till att bidra till ett samhälle som genomsyras av demokrati, stabilitet, tillhörighet. Ett samhälle där fria individer med stor mångfald kan skapa ett gemensamt samhälle där det är tryggt att leva både som barn, vuxen och gammal. Om du vill bidra till detta, långsiktigt och med ansvarskänsla, lovar vi, samhället, att vi skall betala för dina tjänster så att det räcker både till dig och din familj. Avslutningsvis vill jag rekommendera Ana Udovic bok för alla som vill reflektera över dagens samhälle och våra ungdomars uppväxt!
Anders Ljungström
- Det är handlingarna som räknas - 17 juni 2016
- Villkorat människovärde - 3 juni 2016
- Fria resurser en förutsättning för framgång! - 20 maj 2016