Gör du ditt jobb – Arbetstagare?

Arbetsmarknaden regleras med lagar och avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Hur följs dessa regler och avtal av de olika parterna – på en lägre nivå?

Det ställs ofta krav på arbetsgivaren och vad denna borde göra eller inte gör. Men borde vi inte också fundera över vad den enskilde arbetstagaren bidrar med på sin arbetsplats? Man brukar säga att det är att ge och ta. Är det så, eller är det mest ta?

Min uppfattning är att alla parter borde vara mer aktiva och reflektera över sin roll på arbetsmarknaden, och då kanske främst arbetstagaren.

Varför stod det i pressen så sent som i somras om att sjuksköterskor inte vill svara i sina telefoner när de är lediga? Troligen för att det är en väldigt hög arbetsbelastning och arbetsmiljön för den enskilde är väldigt ansträngande. Men, ändock måste man beakta att man har arbetsskyldighet som arbetstagare.

Hur ofta har man inte stött på att en medarbetare konstaterar att han eller hon behöver semester för att då har de bokat resa. Vad händer om man säger att man inte kan bevilja semester utifrån att arbetet kräver arbetsinsats av den enskilde? Ett motargument brukar vara att då tar jag tjänstledigt. Vem beviljar tjänstledigheten? Är det den enskilde som fastställer när man skall vara tjänstledig? För några år sedan råkade jag ut för precis denna fråga. En medarbetare blev mycket irriterad över att jag inte beviljade önskad semester. Han sa då att då fick jag ta det med hans sambo och det skulle inte bli lätt. Kanske inte riktigt arbetsgivarens uppgift, men jag valde att ringa sambon. Efter samtalet var sambon och jag överens om när semester fungerade och jag hade aldrig detta problem eller hot igen.

När skall man då arbeta? Vilka dagar eller när skall man genomföra övertid? Rent formellt så skulle man kunna lägga ut en reglerad och avtalad arbetstid på vilka tider, dagar som så önskas. Att arbetsgivaren sedan får betala ersättning för obekväm arbetstid, måste följa dygns- eller veckovila är en annan fråga. I princip så skulle man kunna låta medarbetare arbeta på julafton, nyårsafton osv. om arbetat kräver det. Att detta sedan inte är så omtänksamt mot arbetstagaren från en arbetsgivarsida är en annan sak. Men tänk på dem som arbetar med serviceyrken som t.ex. inom sjukvården. De arbetar 365 dagar om året.

Ett annat exempel är att i förra veckan berättade en vän för mig om att man hade bestämt sig för att vara generösa på arbetsplatsen gentemot arbetstagarna från arbetsgivaren. Man hade bestämt att all personal fick ledighet med betalning under de tre klämdagar som är mellan kommande jul och nyår. Det innebär att arbetstagaren skall vara i tjänst igen den 3 januari. Vännen berättar då att enskilda arbetstagare hade pratat om hur taskig och orättvis arbetsgivaren är, då man inte tar hänsyn till att många kanske är bortresta över jul och nyår. Detta skulle medföra för den enskilde att man inte kunde resa efter nyår som man önskade.   

Hur ofta har vi inte stött på medarbetare som säger att man inte kommer att arbeta då? Detta kan vara när det gäller övertidsarbete eller på obekväma arbetstider. Är det verkligen den enskilde som ställer dessa krav eller är det önskemål?

Nej, jag tror att det är dags att den enskilde arbetstagaren börjar fundera lite mer över sin roll och kommunicera bättre med arbetsgivaren om sina önskemål. Det kanske är dags att förstå att man har arbetsskyldighet och man faktiskt får ersättning för att man skall sköta sitt arbete.

Eller………?

Patrik Ekstrand

Patrik Ekstrand är officer vid Södra skånska regementet och arbetar som rekryteringschef.

Patrik har också erfarenhet av att vara projektledare. Hans karriär i det militära har varit ganska klassisk med olika högskoleutbildningar, utlandstjänst, tjänstgöring som utbildare och chef på olika nivåer.

Han har sedan tidigare erfarenhet av olika politiska uppdrag. Förtroendeuppdrag med olika styrelseuppdrag inom olika föreningar har varit återkommande de senaste åren.

Latest posts by Patrik Ekstrand (see all)

3 Kommentarer
  1. Viveka Jerndorf
    Viveka Jerndorf says:

    Definitivt tankeväckande och säkert provocerande… :-) I stort kan jag hålla med dig – det har blivit fullt normalt att individens prioriteringar och önskemål ska vara ledande medan det är andras ansvar att anpassa sig och sin verksamhet. Det är EXAKT likadant på universitet och högskolor – ve den lärare som lägger in något obligatoriskt gruppmoment (svårt att få till kompletteringsmöjlighet på lika villkor då…) nånstans där en student har tänkt sig att resa utomlands… Det ska anpassas till varje individ i snart sagt vartenda hörn, både i arbetsliv, studiesammanhang och på andra håll – vilket naturligtvis inte är genomförbart. Min åsikt är att vi har blivit otroligt jag-fixerade och fått för oss att livet består enbart av rättigheter, utan motsvarande skyldigheter.

    Så heja, bra att du väcker diskussionen!

    Men på en punkt hänger jag inte med. Sjuksköterskor svarar inte i telefon när de är lediga? Om de är lediga, varför ska de då svara i telefon? Borde det inte finnas andra personer tillgängliga för att ta samtalen under tiden? Har tyvärr missat den rapportering du nämner, men jag antar att det handlar om exvis lunchraster som ju faktiskt inte ÄR arbetstid. Personligen menar jag att här går det för långt om vi kräver att sjuksköterskor eller andra yrkesgrupper ska ta konsekvenserna av alltför snål bemanning genom att arbeta (gratis, dessutom) när de ÄR lediga. Här behövs en diskussion ur motsatt perspektiv – vilket ansvar har arbetsgivaren för att se till att schemaläggning och annat fungerar på ett tillfredsställande sätt så att medarbetare får äta utan stress? De flesta av oss mår inte så särskilt väl i längden av att kasta i oss maten eller bli avbrutna i lunchen av krav på jobb och sen gå tillbaks för att slänga i oss de kalla resterna innan lunchledigheten är över och andra väntar på att få gå på SIN lunch.

    Fast det är en parentes och mest något jag gärna skulle se att du förtydligar ifall jag har missförstått.

  2. Patrik Ekstrand
    Patrik Ekstrand says:

    Tack för kommentaren.

    När det gäller sjuksköterskorna så är det tråkigt att det har gått så långt att man inte svarar i sin telefon pga av att det kan vara arbetsgivaren och detta är stessande. Att det är så är inte bra och är ett arbetsgivaransvar. Vad jag menar är att under normala omständigheter så skulle man kanske ha svarat. Då finns det faktiskt en risk att man som ledig (även med beviljad ledighet) kan bli kommenderad till sin arbetsplats. Vilket säkerligen medför olika former av ersättningar till den enskilde.

    Min mening var att få en tankeställare om att man faktiskt måste arbeta om det inte finns några andra lösningar. Personligen så har jag bara under mina år på arbetsmarknaden varit med om detta en gång. Det var en medarbetare som skulle åka på en chartersemester. Tyvärr så var man tvungen att genomföra en löneförhandling på arbetsplatsen och vederbörande var en nyckelspelare i detta arbetet. Arbetsgivaren fick då flytta den enskildes semester och betala ersättning för den förlorade cherterresan.

    Så du har nog uppfattat det hela rätt, men varför man inte svarar i telefon pga. arbetsbelastning och arbetsmiljö är också ett ämne som skulle vara intressant att prata om.

    Vänligen

    Patrik Ekstrand

  3. Emma Lundquist
    Emma Lundquist says:

    Jag tycker att det är bra att arbetstagare har integritet nog att inte svara i jobbtelefonen på fritiden! Är det viktigt får arbetsgivaren ringa på privat nummer eller betala den anställda för tiden då hen utför sysslor som gagnar arbetsgivaren.

    I min bransch (e-learning och kommunikation) har jag alltför många vänner som jobbar på byråer där det förväntas att man jobbar obetald övertid nästan varje dag för att hinna med arbetet. Som i vårdanställdas fall ska den knappa resursfördelningen ligga på arbetsgivarens ansvar, inte arbetstagarens.

    Vad gäller semesterbeviljande är det helt upp till chefen som ska godkänna. Om en arbetstagare vet att de får beviljad semester om de säger att de redan har bokat en resa så är det klart att det sätts i system på en arbetsplats där lojaliteten är låg. Då kanske det som arbetsgivare är läge att fråga sig varför det är så?

    Det är en helt klart provocerande text, men också en mycket nyttig sådan! Det är uppenbarligen väldigt svårt att hitta en bra balans mellan att ge och ta, och en ömsesidig tillit och lojalitet.

Kommentering är stängd.