Konsten att inte ställa grupper mot varandra
Häromdagen var jag på ett möte om hur föreningar, myndigheter och företag kan bidra till ett gott mottagande för människor på flykt. Många bra idéer och tankar formulerades, men det var några saker som bekymrade mig också.
Som när en företagare ställde sig upp och berättade om hur bra företaget var på att anställa människor med bakgrund i andra länder. Det var en formulering den i övrigt intressanta berättelsen som jag studsade till på. Företagaren berättade hur bra det var för ”våra sönder-curlade ungdomar” att arbeta tillsammans med ungdomar som har flytt, eftersom de fick en större förståelse för hur bra de själva har det.
I ett annat sammanhang träffade jag en person med insikt i en integrationsverksamhet i staden som ger möjlighet för nyanlända att få grundläggande undervisning i svenska. Personen berättade lyriskt om de hårt studerande invandrarna som visade stor respekt för lärarna och utbrast: ”det är skillnad mot den svenska skolan, där är det minsann ingen ordning alls och ungdomarna har ingen respekt för vuxenvärlden”.
Mitt tredje exempel i den här spaningen är ett samtal jag råkade höra i ett fikarum. Jag gick förbi några som stod och pratade vid kaffeserveringen och råkade höra meningen: ”Ja, vi svenskar är ju väldigt reserverade av oss jämfört med invandrare, så det kan ju inte vara så lätt att få kontakt med oss”.
Jaha, vad är problemet med dessa samtal? Personerna i de tre exemplen talar ju inte illa om invandrare som grupp, tvärtom!
Problemet är kategorisering och värdering utifrån kategorier. Eller på enklare svenska: när vi delar upp människor i olika grupper och ställer dessa mot varandra så matar vi föreställningen om att DE är annorlunda än VI.
VÅRA ungdomar mår bra av att arbeta tillsammans med DEM för då lär de sig om livet.
DE har större respekt och disciplin i sina studier än vad VI (svenskar) har.
VI svenskar är reserverade av oss vilket gör att DE har svårt att få kontakt med oss.
Den här uppdelningen vi VI och DEM är grunden till fördomar och rasism. Det gäller oavsett vilken av grupperingarna (VI eller DEM) som vi för tillfället hyllar eller dissar. Det är uppdelningen som är problemet.
Suzanne Vikström skrev ett väldigt bra inlägg här på bloggen om värderingar på arbetsplatsen. Hon beskrev hur lätt det är att falla in i rasistiska kommentarer och vad vi som arbetskamrater kan göra för att stävja det.
Om jag menar allvar med att jag vill ha en arbetsplats – eller ett samhälle – som präglas av medmänsklighet och människors lika värde så behöver jag då och då ställa mig den obekväma frågan hur jag själv bidrar till motsatsen. Kanske i bästa välmening.
Det går bara att prata om ”våra ungdomar” och jämföra dem med människor som flytt från Syrien om vi förutsätter att vi ingen av oss som deltar i samhället själv har flytt från Syrien.
Läs ovanstående mening en gång till.
När vi på ett möte om hur vi ska bidra till ett bra mottagande pratar om VÅRA ungdomar så betyder det att vi förutsätter att ingen på mötet själv har erfarenhet av flykt. Är inte det ett problem i så fall? Varför ska VI (som inte flytt) ha ett möte och prata om vad DE (som har flytt) behöver? Vore det inte smart om åtminstone någon av oss har egen erfarenhet av själva mottagningen som den är idag?
Det räcker inte att säga ifrån när du hör uppenbart rasistiska kommentarer från andra (även om det OCKSÅ är viktigt). Du behöver fundera på hur du själv uttrycker dig också.
Så här kommer dagens uppgift: Notera när du själv eller andra delar upp människor i VI och DEM. Fundera på hur du skulle ha uttryckt dig om det faktiskt bara fanns ett VI. Om alla ungdomar i världen var ”våra ungdomar”. Om vi menade allvar med människors lika värde. Alltså på riktigt.
- Ett hållbart litet företag - 27 april 2016
- Den egoistiska godheten - 17 februari 2016
- Ordförandens exit-strategi - 3 februari 2016