Mångfald eller enfald?
Läste i tidningen för någon vecka sedan om en rekrytering med mångfaldsknorr vid Arbetsförmedlingen i Örebro. Tydligen hade arbetsförmedlingen sorterat bort kvinnan med bäst meriter (avseende utbildning och erfarenhet) med argumentet (på tidningsspråk) att det fanns tillräckligt med 40-åriga kvinnor på Arbetsförmedlingen. Sedermera överklagade kvinnan Arbetsförmedlingens beslut i högre instans och fick rätt och därmed jobbet. Rekryteringen väcker två spännande frågor. Den första avser frågan hur mångfald (demografiska olikheter) ska rekryteras då regelverket (enligt statens regler för dess egna organisationer) säger att erfarenhet och skicklighet (utbildning) ska gå först? Den andra frågan avser huruvida 40-åriga kvinnor kan representera mångfald?
Vad säger ni läsare? Hur rekryteras mångfald bäst och när har en organisation mångfald (och inte enfald)?
- När alla tycker lika (om vad?) - 8 februari 2011
- Mångfald eller likabehandling? - 25 januari 2011
- Las och arbete! - 19 november 2010
Det är väl ett lysande exempel på när hanteringen av, och principerna för, det enskilda fallet inte går ihop med en mer övergripande ambition.
Andra exempel: Generellt vore det bra om pappor tog ut mer av föräldraledigheten och mammor mindre, men i det enskilda fallet så väljer man (oftast) inte efter sådana ambitioner utan efter de förutsättningar som gäller för just den här familjen, och då kan resultatet bli vad vi troligen skulle kalla traditionellt könsbundet och strukturerna bevaras.
Rekryteringen till styrelser brukar beskyllas för att vara mycket traditionell och könsbunden (16,7% kvinnor i börsbolagens styrelser om jag minns rätt från nyhetssändningarna i veckan). Om kvinnor inte släpps in lär de aldrig heller bli ’mest meriterade’. De kommer därför av automatik att oftast komma efter andra ’mer meriterade’, dvs män.
Hur gör man? Ändrar kravprofilen så att andra erfarenheter kan vägas in / väga tyngre? Uppgraderar kön, ålder, brist på erfarenhet etc till en merit? Positiv särbehandling? Jag har tyvärr ingen aning.
Något annat som fascinerar mig är också varför vissa fenomen upprör oss mer än andra. Varför ges könsskillnaderna i bolagsstyrelser så mycket mer uppmärksamhet än bristen på män inom förskolan? Jag har hört om flera satsningar som ska stärka kvinnors möjlighet att bli styrelseledamot, men inte så många som satsar på män inom förskolan, eller satsningar på att göra yrket än mer attraktivt och då även för män. Där det finns höga löner brukar det ju också finnas män, eller…? Kan ju bero på vad jag hör, men visst är det skillnad på upprördheten över ojämställdheter?
Så tyvärr Tobias, jag har inga svar, men jag hoppas att någon annan har :).