Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt

Jag har på några ställen sett att det finns tidningar som har avstått från 1 april-skämt på grund av diskussionerna om ”fake news” (bluffnyheter). Tyvärr finns det även riktiga nyheter som liknar 1 april-skämt.

Det jag tänker på är förslaget att en förordning bör definiera hur många underställda en chef maximalt får ha inom äldreomsorgen. Med hänvisning till dagens kunskaper föreslår regeringens utredare ett tak om 30 anställda, men man kan i utredningen se att utredaren anser att även det är på gränsen. En del fackförbund applåderar och har redan börjat argumentationen för att ett färre antal underställda vore önskvärt på många ställen.

Jag blev helt matt när jag läste det. Visst kan färre underställda vara en bra väg att gå på många arbetsplatser, men det kan omöjligen vara en lösning som måste skrivas in i en förordning. Jag har många tveksamheter men tänkte bara ta ett par.

1) Det är som om man har gett upp alla försök att prata om kvalitet i vård och omsorg och hur man kan beskriva och utvärdera en pågående verksamhet. Istället försöker man hitta mått av olika slag som man hoppas ska garantera kvaliteten fast man vet att det inte behöver garantera någonting.

2) Samma sak gäller organiseringen. Det är som om det bara finns ett sätt att se på chefer och vad de ska ha för funktion i verksamheten. Chefer förväntas göra vissa saker – medarbetarsamtal, lönesamtal, arbetsplatsträffar etc – och då kan man (utredaren) matematiskt räkna ut hur många underställda de kan ha för att vara tillräckligt ”närvarande i verksamheten” för att klara ansvaret för både personal och verksamhet.

Ingen innovation inom organiserandet?

Visst är det konstigt att det på nästan alla andra områden pratas om att vi ska vara innovativa och utveckla nya sätt att göra saker? Det gäller dock tydligen inte hur vi organiserar oss och på vilket sätt vi – på respektive arbetsplats – har bäst nytta av chefen.

Tänk om en verksamhet bestämmer sig för att inte ha några medarbetarsamtal på det sätt som är brukligt idag? Tänk om de därigenom kan frigöra tid och ha 50 underställda och ändå uppnå det man säger sig vilja uppnå i utredningen? Vad händer då? Ska de bestraffas? Trots att de bedriver en god vård och omsorg?

Tänk om man väljer att istället organisera sig så att chefen inte får en så central roll i verksamheten. Det vore troligen bra både för cheferna, medarbetarna och verksamheten. Det är, enligt min mening, sällan sunt att göra en verksamhet beroende av enskilda personer, särskilt inte i dygnet-runt-verksamheter.

Låser upp resurser

Det är ju inte heller gratis åtgärder utredaren föreslår. Även chefer kostar pengar och genom att bestämma att det bara får finnas 30 underställda per chef låser man upp resurser som man lokalt kanske skulle kunna använda mycket bättre, men som genom den här sortens krav begränsar mer innovativa lösningar. Alla former av sådana här nivåer skapar också trappstegseffekter. Är man 30 anställda så ska man ha en chef. Är man 40 anställda måste man ha två chefer, eller i varje fall 1,33 tjänst som chef? Ska man då ha en chef på 33% för de tio eller ska man dela upp personalstyrkan på två chefer? Uppstår det då arbetsbrist för den första chefen? Och vad betyder ett sådant krav för mindre organisationer där personalstyrkan oftare kommer att röra sig kring de olika gränserna?

Det ska bli intressant – eller kanske mest sorgligt – att se hur en fortsatt utredning i saken kommer att se ut, vilka aspekter som kommer att tas upp och så vidare. Inför man det inom äldreomsorgen så kan man vara ganska säker på att det snart kommer inom andra områden. Jag är också ganska säker på att det inte är fler inbyggda begränsningar som behövs för att lösa de utmaningar som vi står inför vad det gäller att skapa en verksamhet som är tillfredsställande för äldre, anhöriga, medarbetare, chefer och skattebetalare. Men jag kan absolut ha fel. Vad tycker du?


Du kan läsa mer om samt ladda ner utredningen här. Texten om detta förslag hittar du på sidan 418 och framåt i Del I .

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
2 Kommentarer
  1. Elin Suup
    Elin Suup says:

    Hej!
    Håller med dig om att man inte bör skriva in det i en förordning. Svarar lite spontant på detta..
    Hur många anställda en Enhetschef inom vården kan ha under sig beror på många fler parametrar än antalet.Hur ser arbetsbördan ut i övrigt? Hur mogen är gruppen/-erna? Ständigt omlopp av vikarier? Hur är det organiserat? Hur ser stödet ut? Hur fungerar information och kommunikation i organisationen? Hur förankras förändringar och omorganisationer? Hur ser samarbetet och samverkan ut? Dras alla beslut i långbänk så att personalen påverkas negativt? Rättviseaspekten? Detta och så mycket mer måste tas i beaktande.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *