Är chefer människor?
Jag har av olika anledningar och i olika sammanhang stött på begreppet ”det är ju det de har betalt för”. I samtliga fall har det gällt chefer och det brukar yttras i samband med att eftersom de har (mer?) betalt för att vara just chefer så får de också räkna med lite extra ansvar av olika slag.
Jag kan förstå att det är ett lätt sätt att se på ansvar rent organisatoriskt, men är det verkligen ett juste sätt att se på sina medmänniskor? Att de får ta ansvar för vad jag gör? Vanligtvis tycker vi inte det. Jag ansvarar för mina överväganden, beslut och handlingar och du ansvarar för dina. Visst påverkar vi varandra och visst kan det ibland vara svårt att veta vad som ledde till vad men i det stora hela så tänker vi oss att vi ansvarar för våra egna beslut och handlingar. Man skulle kunna se det som ett sunt mänskligt villkor: Det är rimligt att man anses förmögen att fatta beslut och ta ansvar för dem, och det brukar anses vara rimligt att andra inte ska behöva stå till svars för det jag gör, i alla fall är det rimligt i den västerländska individualistiska kultur vi lever.
När vi kommer till chefer verkar det däremot inte som om detta gäller. Genom sin funktion har de tagit på sig ett stort ansvar för att en verksamhet ska fungera, men måste det därmed innebära att de ska behöva ta ansvar för andras handlingar, beslut och bedömningar? Även om chefer många gånger skriver på beslut rent formellt så gör de ju det ofta på basis av den information som andra har gett dem. Tänk om det arbetet är dåligt gjort? Tänk om den bedömning som den underställde gjorde var otillräckligt underbyggd? Vem har ansvaret? Var går gränsen?
Vad tycker du? Får chefer räkna med detta eftersom de är just chefer eller är det en, vanlig och organisatoriskt enkel, men i grund och botten, ojuste ”överenskommelse” människor emellan – oavsett funktion och lönenivå? Eller blir ’ojustheten’ juste om man får tillräckligt med kompensation?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Jag kommer från en familj, och en släkt, med chefstraditioner. Men mina egna är rätt begränsade.
Men låt mig säga att jag känner mig gammaldags, och inte helt hemma i dagens diskussion om ”ledarskap”. Jag anser att var och en har ansvar för sina beslut och sina åtgärder. Men det innebär att den som skriver under ett beslut har ansvar – om inte annat så för att försäkra sig om att de som förberett beslutet är kompetenta och haft rimliga förutsättningar för att utföra ett gott arbete.
Men i princip är det min övertygelse att en chef, oavsett nivå, måste vara väl insatt i sina närmsta underlydandes situation och arbete. Som chef kanske man inte måste kunna utföra alla arbetsuppgifter som ens underlydande utför, men man bör vara tillräckligt bekant med deras arbetsfält och arbetssituation för att kunna kontrollera och sätta sig in i det de gör.
Att gå in som sjukvikarie för sina närmsta underlydande tror jag stenhårt på.
Därmed menar jag att det chefen ska få betalt för är sin kompetens, först och främst, och sin omdömesförmåga.
De flesta är det men (precis som i levande livet) är ett litet fåtal av cheferna också dåliga människor. De kan sakna förmåga att leda o entusiasmera sina medarbetare eller vågar inte delegera viktiga uppgifter utan strikt kontroll. Då stagnerar utvecklingen av organisationen och människorna i den. Bra chefer är också bra människor!