Att tala är silver eller guld…?

För ett tag sedan gjorde jag en intressant iakttagelse under en workshop som jag höll. En av de närvarande, inte egentligen en deltagare utan mer en observatör, bröt in i  diskussionen vid flera tillfällen. Inte för att egentligen tillföra nya perspektiv eller erfarenheter utan för att på något sätt mjuka upp det jag sa och den diskussion vi andra förde. Jag fick känslan att personen ville avväpna mig och det jag sa, trots att det inte på något sätt var särskilt kontroversiellt – en fascinerande känsla! Det verkade viktigt för personen att samtalet hela tiden stannade i någon slags mittfåra och inte fick övervikt åt ena eller andra hållet – helt enkelt en ”lagomväktare”.

Efteråt diskuterade jag med min kollega, som hade gjort liknande iakttagelser, om hur vi själva agerar vid sådana tillfällen. Försatt att diskussionen rör något ofarligt och allmänt, inte något politiskt brännhett eller av stor principiell karaktär, så var vi överens om att vi själva aldrig känt behovet av att ”släta över” det som en utomstående konsult  tar upp som inledning till en rad övningar och diskussioner. Snarare brukar jag se det som en möjlighet att lära mig mer eller få nya insikter i ett ämne eller fråga som intresserar mig.

Vi funderade också över vad som driver någon att till varje pris behöva påpeka att man själv har viss kunskap i en fråga? Sviktande självkänsla, behov av uppmärksamhet?

Hur gör du själv? Är du en tiga-är-guld-person eller vill du till varje pris göra din röst hörd i varje sammanhang?

Camilla Ländin

Camilla Ländin driver sitt eget företag Prima Utveckling som erbjuder utveckling av grupper, team och ledare. Tror på att kommunikation kan lösa många problem, både i arbetslivet och i relationer. Författare till boken Härskartekniker - identifiera, hantera och bemöta.
Följ Camilla på Twitter: CamillaLandin.

Latest posts by Camilla Ländin (see all)

4 Kommentarer
  1. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Kan det handla om konflikträdsla? Vet inte om det är samma fenomen, men jag upptäckte för några år sedan att jag hade en tendens att ”medla”, att tona ner skillnader i människors åsikter. Sedan jag fick syn på det beteendet hos mig själv så låter jag människor ha sina meningsskiljaktigheter i fred.
    Annars kan det beteendet snarare bidra till konflikt – om man inte låter människor reda ut saker även om diskussionerna blir lite obehagliga så finns ju risken att irritationen växer och så småningom exploderar.
    Jag funderar på hur du skulle ha kunnat ge personen feedback på det du upplevde. Det kanske hade varit värdefullt?

  2. Maria Kullberg
    Maria Kullberg says:

    Jag får lite olika tankar om det du skriver – rena spekulationer. :)

    Det skulle kunna vara fråga om någon som känner behov av att få saker på sitt sätt, i det här fallet den process som du leder. Kanske har han/hon från början varit motståndare till att ta in en konsult, och vill nu visa att han/hon kan lika mycket som du, eller att det egentligen inte behövs konsulthjälp. Att påpeka att man har kunskap om en viss fråga, kan mycket väl handla om ett behov att visa på maktförhållanden på arbetsplatsen (att han/hon har viss makt).

    Jag tänker också att det skulle kunna handla om en underliggande konflikt som den här personen är rädd ska komma upp till ytan. Han/hon är van att dämpa diskussioner omkring sig för att hålla en viss ordning på arbetsplatsen. Med risk för att saker inte blir genomdiskuterade. Ungefär så som Lisa skriver.

    Det kan också handla om den enskilda personens behov av att vara i centrum eller att hävda sig själv och sin kunskap. Kanske åt energitjuvs-/narcissistiska hållet…

    Tja, spekulationer som sagt…

    Vad var din egen magkänsla?

  3. Maria Kullberg
    Maria Kullberg says:

    Jag fick ett par kommentarer på facebook apropå det här inlägget. Hoppas ni som skrivit inte har något emot att jag delar så här.

    ”På både gott och ont. I en del kulturer är det ok att höja rösten och avbryta och argumentera, tänker på Englands parlament tex. Men att bli avbruten för att lämna ett ämne helt är märkligt. Men JA jag avbryter ibland. Av olika skäl. Tänk om alla som får en väldigt bra idé inte säger något och är för blyga för att säga det i övrigt eller alls.
    Jag föredra nog någon som är modig nog att tillägga eller avbrytaför att flika in men sedan återgå till ämnet än de som nickar säger inget för att sedan diskutera det, när det är passé. Ska man vara Den som tiger samtycker syndromet. Eller den som vågar fråga idiot frågor eller erkänna att man inte fattar vad folk pratar om. Verbal balansakt är önskvärd men en levande sådan är guld.”

    ”Hm, jag är ofta en sån som bryter in för att kanske hjälpa någon att förtydliga eller för att se om jag uppfattat rätt, kanske även för att lägga till en vinkel på det hela. Jag vet inte vad folk tycker om det, det är iaf aldrig nån som sagt till mig att hålla klaffen så jag fortsätter nog :-)”

Kommentering är stängd.