För ett tag sedan gjorde jag en intressant iakttagelse under en workshop som jag höll. En av de närvarande, inte egentligen en deltagare utan mer en observatör, bröt in i  diskussionen vid flera tillfällen. Inte för att egentligen tillföra nya perspektiv eller erfarenheter utan för att på något sätt mjuka upp det jag sa och den diskussion vi andra förde. Jag fick känslan att personen ville avväpna mig och det jag sa, trots att det inte på något sätt var särskilt kontroversiellt – en fascinerande känsla! Det verkade viktigt för personen att samtalet hela tiden stannade i någon slags mittfåra och inte fick övervikt åt ena eller andra hållet – helt enkelt en ”lagomväktare”.

Efteråt diskuterade jag med min kollega, som hade gjort liknande iakttagelser, om hur vi själva agerar vid sådana tillfällen. Försatt att diskussionen rör något ofarligt och allmänt, inte något politiskt brännhett eller av stor principiell karaktär, så var vi överens om att vi själva aldrig känt behovet av att ”släta över” det som en utomstående konsult  tar upp som inledning till en rad övningar och diskussioner. Snarare brukar jag se det som en möjlighet att lära mig mer eller få nya insikter i ett ämne eller fråga som intresserar mig.

Vi funderade också över vad som driver någon att till varje pris behöva påpeka att man själv har viss kunskap i en fråga? Sviktande självkänsla, behov av uppmärksamhet?

Hur gör du själv? Är du en tiga-är-guld-person eller vill du till varje pris göra din röst hörd i varje sammanhang?