Besvärliga människor

För några år sedan fick jag en inbjudan från ett seriöst utbildningsinstitut som erbjöd en kurs i ”Lär dig hantera besvärliga människor”. Det lät ju onekligen lockande, men framför allt fick det mig att reagera. Vad då ”besvärliga människor”? Besvärliga enligt vem? Inbjudan var inte särskilt nyanserad i sin utformning, och var väl tänkt att vara säljande, men ändå?

Man är väl inte mer än människa, så det är klart att jag kunde tänka på både en och annan kollega som jag gärna hade lärt mig hantera. Och självklart fanns det alltid någon som jag upplevde som besvärlig i olika sammanhang. Men om jag väljer att se någon på min arbetsplats eller i min bekantskapskrets som besvärlig så är det i min värld framför allt jag som har ett problem.

Ett exempel ur verkligheten: En grupp som jag arbetar med kontinuerligt består av individer med starka viljor och väldigt olika prioriteringar. Flera av gruppmedlemmarna ser varandra som besvärliga i bemärkelsen svåra att samarbeta med, envisa, högljudda, eller helt enkelt bara omöjliga. Under vår senaste träff bestämde jag mig för att ta upp frågan till diskussion. Och jag tycker att vi kom ett steg i rätt riktning.

Tänk dig att du, istället för att betrakta din opponent som besvärlig, ser det som att ”det här är verkligen en person som uttrycker sig annorlunda än jag gör”, eller ”jag förstår inte hur hon menar, jag måste fråga”, och på det sättet försöker förmå den besvärlige att få dig att se hans sida av saken. Ofta handlar det om så simpla saker som ordval eller förmåga att uttrycka sig. Många känner sig också pressade när de blir ifrågasatta och går i försvar, vilket i princip omöjliggör fortsatt diskussion. Med enkla medel som följdfrågor och ett öppet sinne för hur andra tänker kan du få den besvärlige till att bli en riktigt resonabel och vettig person.

Jag förnekar inte att det fortfarande finns människor som jag upplever som besvärliga, men jag anstränger mig att försöka förstå hur de tänker. Och om du undrar; nej, jag gick aldrig kursen.

Camilla Ländin

Camilla Ländin driver sitt eget företag Prima Utveckling som erbjuder utveckling av grupper, team och ledare. Tror på att kommunikation kan lösa många problem, både i arbetslivet och i relationer. Författare till boken Härskartekniker - identifiera, hantera och bemöta.
Följ Camilla på Twitter: CamillaLandin.

Latest posts by Camilla Ländin (see all)

5 Kommentarer
  1. Maria Kullberg
    Maria Kullberg says:

    Ja, jag har också svårt för uttryck som gör människor till något statiskt och oföränderligt. Vissa människor är besvärliga oavsett och det är du som ska lära dig hantera det. Eller? Kan det kanske vara så att den här personen blir besvärlig när du kommer in i bilden, så att det är ni två tillsammans som gör varandra besvärliga? För om du tycker att en annan person är besvärlig så lär ju den personen tycka att du är det också… Och då är det plötsligt vare sig ditt eller den andres problem, utan ert gemensamt.

  2. Lisa Moraeus och Anna Hagstedt
    Lisa Moraeus och Anna Hagstedt says:

    Bra inlägg! Visst är det intressant att fundera över alla besvärliga människor – och inte minst när jag själv är en besvärlig människa…

    Precis som du säger: när du tycker att någon är besvärlig så handlar det ju om dig, lika mycket som om den andra. Vilken information finns i det som händer? Vad är det för bortglömt perspektiv som den ”besvärlige” ger röst åt? Och vad är det hos dig som blir irriterad – kanske en röst hos dig som behöver bli hörd?

  3. Jeanette Brugge
    Jeanette Brugge says:

    Med all respekt för vad som redan sagts, oftast handlar det om att lära sig att hantera det som triggas hos mig av vissa människor och att jag har ansvar för att hantera det. Samtidigt är det viktigt att lära sig var gränsen går för hur långt jag ska anpassa mig och när jag skall komma fram till att den här personen är inte bra för mig på grund av de bekymmer eller problem de har med sin personlighet. Drar man det till sin spets så är det en styrka att konstatera att man behöver ta sig ifrån en ohållbar situation med ex en psykopatisk chef. Ibland kan jag tycka att debatten vill bortse från att det faktiskt finns omöjliga människor och att det är viktigt att lära sig var gränserna går.

  4. Camilla Ländin
    Camilla Ländin says:

    Klokt sagt Jeanette, det är viktigt att sätta sina egna gränser också. Jag kommer att blogga om det lite längre fram hade jag tänkt. Omöjlig (för mig att samarbeta med) är ett betydligt bättre uttryck än besvärlig.

  5. Mia Berg
    Mia Berg says:

    Jag har hela mitt liv ansetts som just ”en av de där besvärliga typerna”. Har alltid en åsikt om vad och hur saker bör göras för att ge bästa resultat. I yrkeslivet kan jag hantera det med vetskapen om att jag vet vad jag snackar om och den som anser mig besvärlig antagligen INTE vet den snackar om. Men när det spiller över hemma då? När pojkvän, familj och vänner börjar anse mig ”besvärlig” – är det dags för mig att backa då? Ska jag bara lägga mig? Inse att mina s.k. krav på omgivningen är orealistiska? jag förstår inte.

Kommentering är stängd.