Chefens arbetsdag, som en slalomtävling!

Det har varit många tankar kring prästers arbetsmiljö och hälsa under den senaste månaden.  Jag skulle vilja reflektera något över vad det innebär att vara präst och min erfarenhet av att vara kyrkoherde. Något som vi har gemensamt som präster och som nog de allra flesta präster håller med om är att det är fantastiskt att ha ett yrke där man får vara med i människors livscentrum varje dag. Från vaggan till graven genom glädje och sorg. Till detta kommer alla fantastiska samtal med människor inför dop, konfirmation, vigsel och begravning. Samtal där livets väsentligheter alldeles självklart är i centrum. Jag tänker ibland att prästyrket är en genväg till livserfarenhet eftersom man får lyssna till så många medmänniskor varje arbetsvecka. Att leva i närkontakt med livet innebär samtidigt att det inte finns några mentala säkerhetsmarginaler, man har sitt eget liv och dess erfarenheter samt närvaro som sin verktygslåda. Detta ställer stora krav på arbetsledning där tydlighet och avgränsning i uppgifterna är viktiga.

Jag fick en hjärtinfarkt för drygt tio år sedan och alla frågade mig om jag hade jobbat för mycket. Som kyrkoherde, dvs. chef för ett stort pastorat, ca. 70 anställda, lika många förtroendevalda samt 30 000 församlingsbor så blev det många timmar. Men det stora problemet var inte antalet veckotimmar jag arbetate, det blev nog inte över 50 timmar per vecka. Det stora problemet var istället och det tror jag att jag har gemensamt med många chefer, det var för mycket som skulle lösas varje timma. För varje dag, vecka, månad och år kommer man upp i varv och blir snabbare och snabbare på att bemöta, förhålla sig till och i ibland lösa de frågor som kommer till en.  När det inte längre finns någon tid kvar i almanackan och det inte finns varken förberedelsetid eller tid för efterarbete mellan samtal och möten då är det för mycket. Reflektions- och planeringstiden för arbetsdagen den gjorde jag alltid hemma i soffan innan jag gick till jobbet.

Jag tänkte ofta på bilden av det dagliga chefs- och ledarskapet som en slalomtävling. När arbetsdagen börjar då står man laddad högst uppe i backen, koncentrerad och med en massa käppar framför sig. Sedan handlar det att i hög fart klara av käpparna och portarna så smidigt och snabbat som möjligt och inte gränsla. När man kommit i mål är det lunchrast och sedan börjar andra åket. Jag beskriver inte detta för att berätta hur jag upplevt många härliga och innehållsrika arbetsdagar utan för att ge en bild för något som jag tror är vanligt i många organisationer. Även om vi älskar vårt jobb och dessutom är kompetenta och erfarna för att kunna skapa goda resultat så måste vi se till att det inte blir för många uppgifter per tidsenhet. Käpparna, arbetsuppgifterna får inte komma för tätt och backen får inte vara för brant. Framförallt måste vi hjälpas åt att sänka tempot, inte arbeta fortare och fortare. Det blir inte effektivare och resultatet blir inte bättre. Arbetsdagen är inget specialslalomåk och framförallt inte en tävling att vinna.

 

Anders Ljungström

Senaste inläggen av Anders Ljungström (se alla)
1 svara
  1. Jarl Jönsson
    Jarl Jönsson says:

    När jag en gång i tiden utbildade mig till församlingsassistent och närmade mig slutet av utbildningen så hade vi besök av någon som hade jobbat ett antal år. Hon föreslog att man skulle dela upp dagen i tre delar, förmiddag, eftermiddag och kväll och sedan jobba två av tre varje dag. Sedan vet jag ju av egen erfarenhet och av andra att detta inte alltid håller som präst. Men kanske tanken inte är så du i alla fall. Då får man också tid för reflektionen.

Kommentering är stängd.