Den mentala geigermätaren….

Personer som arbetar med omsorg, skola och vård har mycket gemensamt med medarbetare i kärnkraftverk, inte minst de som jobbar i reaktorrummet. De är välutbildade för sin uppgift, de allra flesta vill och gör en fantastisk insats varje dag på jobbet. Många älskar sitt arbete.  När det blir fel får det omfattande konsekvenser för både individer och samhället. En ytterligare likhet handlar om rummet där man utför sitt arbete. Det är mycket strålning och det skapas energi både i reaktorrummet och i klassrummet, i barngruppen eller på vårdavdelningen.

Trots stora likheter mellan personal i omsorg, skola och vård och kärnkraftverk så finns det en avgörande skillnad. Arbetar man i reaktorrummet i ett kärnkraftverk finns det en tidsbegränsning. Man får inte vistas i rummet för länge för då får man strålningsskador.  Geigermätaren hjälper till att tala om när det är dags att lämna rummet och utföra andra arbetsuppgifter.

Tänk om vi kunde uppfinna en mental och social geigermätare som visar hur mycket mänsklig strålning medarbetarna blivit projicerade för och hur mycket som har lagrats i kroppen. Jag är övertygad om att en sådan uppfinnig skulle bidra till att många medarbetare skulle kunna utföra sina uppgifter med både större glädje och under fler år än idag. Färre anställda i omsorg, skola och vård skulle behöva vara sjukskrivna och leta efter andra arbetsuppgifter.

Jag skriver medvetet, omsorg, skola och vård, eftersom det så ofta i den offentliga debatten klumpas samman i vård, skola och omsorg. Kanske är ordnigen på orden oväsentlig, eller så är den inte det.  Man skulle kunna ana en värdehierarki där vården är viktigast, sedan kommer skolan och sist omsorgen.

Hur yttrar sig de mentala och sociala strålningsskadorna? Symtomen är säkert individuella men jag tycker mig se att många går omkring med en bottenlös trötthet. Under tiden de arbetar, i reaktorrummet, har dom inget val, de måste fortsätta att utföra sitt arbete och därmed utsättas för ytterligare mänsklig strålning när energi alstras i rummet. Väl hemma är det återigen tröttheten som gör sig påmind. Det enda som kan ge kraften tillbaka till kroppen och viljan till arbetsuppgiften är vila men den upparbetade strålningen är så stor att varken en kväll, helg eller semester räcker för att strålningen skall klinga av. Det handlar om halvveringstiden precis som för medarbetarna i kärnkraftverkets reaktorrum.

Den långsiktiga lösningen på detta problem är inte att öka antalet semesterdagar eller en högre personalomsättning. Lösningen ligger i att se till att det finns tid för återhämtning under varje arbetsdag. Det är en samhällelig säkerhetsrisk för både individer och samhället att låta utmattade medarbetare att utföra sina viktiga arbetsuppgifter.

Vi behöver en mental/social geigermätare till alla medarbetare som arbetar med omsorg, skola och vård. Det skulle vara en strålande uppfinning!

Anders Ljungström

Anders Ljungström

Jag heter Anders Ljungström driver sedan våren 2014 företaget, Existentiellt ledarskap och organisationsutveckling HB. Jag är föreläsare, ledarskapsutvecklare och coach för arbetslag och individer. Min akademiska bakgrund är teologi samt arbetsvetenskap. Under 19 år har jag arbetat som chef i Svenska kyrkan/kyrkoherde. Från och med hösten 2014 tjänstgör jag som studentpräst vid högskolan Borås vid sidan om min egen konsultverksamhet. En grundläggande tanke hos mig är; man kan bara vinna matchen om man befinner sig på den andres planhalva.

Latest posts by Anders Ljungström (see all)