Framtidens kvinnliga ledare

Den 14 maj utsåg organisationen Ledarna för sjunde året ”Framtidens kvinnliga ledare 2013” och de visar upp en mycket namnkunnig lista med 75 namn i olika branscher som en jury efter öppen nominering bedömt enligt vissa kriterier, tex resultat och potential.  Syftet enligt Ledarna är att skapa en mötesplats och lyfta fram förebilder, eftersom epitet chef fortfarande för så många av oss genererar en bild av en vit medelålders man med slips.

Jag kan inte riktigt bestämma hur jag ställer mig till det här fenomenet.  Jag imponeras av listan och de prestationer som kvinnorna på den utför, de omdömen de får av sina medarbetare och  den erfarenhet som de delar med sig av i intervjuer och från scenen. Jag är glad över att så många olika branscher och organisationer finns representerade. Jag är stolt över att vara bekant med några på listan, det är fantastiskt duktiga, engagerade  människor. Jag tycker att syftet är vällovligt, och instämmer helt i vikten av att lyfta fram goda förebilder. Men ändå är det något som gnager som jag inte kan släppa.

Det gnager att vi 2013 känner oss nödda att lyfta fram framtidens kvinnliga ledare. Det gnager att det finns ett behov att låta dessa få en särskild mötesplats. Det gnager att det krävs en gala och en nomineringsprocess och en prisutdelning för att frågan om framtidens ledarskap ska få uppmärksamhet i media. Och att man måste lyfta upp kön som avgörande faktor.
Ja, jag VET att det behövs, vi är inte jämställda, arbetslivet är inte jämställt, kvinnor framställs på helt andra sätt i media än män (se bara senaste dagarnas FB-delning av trettiotre anledningar…). Jag vet att kvinnor diskrimineras på många sätt både i arbetet, i karriären och samhället i övrigt.

Men jag hade så gärna sett en lista över Framtidens ledare, där juryn medvetet arbetar med att få en bra balans bland namnen, både vad gäller kön, bransch, etnicitet och  erfarenhet. För förebilder behövs, för alla. Gärna unga, dynamiska, superkompetenta. När får vi se den listan?

Camilla Ländin

Camilla Ländin driver sitt eget företag Prima Utveckling som erbjuder utveckling av grupper, team och ledare. Tror på att kommunikation kan lösa många problem, både i arbetslivet och i relationer. Författare till boken Härskartekniker - identifiera, hantera och bemöta.
Följ Camilla på Twitter: CamillaLandin.

Latest posts by Camilla Ländin (see all)

1 svara
  1. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Jag håller helt och hållet med dig! Det är klart att det gnager. Som tusan, som sjutton och det gör mig ilsken också! Både att det är så här och att det gnager irriterar mig. Ofantligt. Men, jag har levt ett ganska långt tag i en mycket manlig organisation. Jag har sett makten, den vita medelålders mannens makt på mycket nära håll. Och därför är jag helt införstådd med att det här är enda vägen. Än så länge. Vad har vi annars för val? Hur ska förändringar kunna ske om vi inte gör så här? Jag kan bara referera till Jackson Katz. En strålande stjärna på den annars ganska dystra himlen. Han säger så här ungefär: Det finns så många fantastiska kvinnor som jobbar med jämställdhet, mot mäns våld mot kvinnor, som står upp, som säger sanningar, som arbetar hårt för en rättvisare värld. Men det är oerhört viktigt att de som har makten, d v s vita män, blir modigare, vågar stå upp och säga ifrån, blir bättre ledare och demonstrerar ett annat synsätt. För det är först då det kommer att få genomslag. (inte citerat, utan refererat).
    Därför är jag övertygad om att det här är enda vägen. Även när det gäller kvinnligt ledarskap. För vad är det som göra att så många blir irriterade och frustrerade över starka kvinnor? Ja, jag är feminist. Men jag ligger inte till vänster politiskt. Jag är bara högst medveten om hur det ser ut i vår värld! Jag hatar inte män. Jag älskar människor. Men jag står verkligen inte ut med hur det ser ut i vår värld. Och då kanske förändring måste ske via kvoteringar och dylikt. Helt enkelt!

Kommentering är stängd.