Mångfald eller likabehandling?
Hur kan det komma sig att vissa organisationer vill öka mångfalden samtidigt som de inte vill mäta vilken mångfald de har? Det finns, menar jag, en organisatorisk tendens till att haka på det allmänna mångfaldsvurmet samtidigt som det finns en tendens att inte vilja tala om, konkretisera, vilken mångfald, vilka olikheter, organisationen ämnar öka. Samtidigt som det finns en vurm för mångfald, utan att organisationer vill konkretisera vad detta innebär, finns det ett vurm för likabehandling. Enligt detta perspektiv är vi alla lika, vilket naturligtvis spär på oviljan att tala om mångfald och olikheter. Men är det möjligt att kombinera dessa idéer i den organisatoriska verkligheten? Hur kan vi tala om, och praktisera mångfald utan att tala om och konkretisera vilka olikheter vi åsyftar? Och kan vi hylla mångfald och olikheter samtidigt som vi celebrerar likabehandling?
- När alla tycker lika (om vad?) - 8 februari 2011
- Mångfald eller likabehandling? - 25 januari 2011
- Las och arbete! - 19 november 2010
Ja, det är en intressant skärningspunkt det där… Två starka trender i arbetslivet i konflikt med varandra… Det är fint med mångfald, men det är fult att prata om att vi människor är olika.
Hmm… tål att tänkas på!