Samarbetar du? Eller lyder du bara?

Man ska fira sin framgångar heter det ju och det missade vi på bloggen Ett Gott Arbetsliv för knappt två veckor sedan då inlägg nummer 1000 publicerades! (Nr 1000 var Mats Freds inlägg om ”riktigt arbete blir man skitig av”.) Vid jubileum brukar man se bakåt och göra en liten resumé över dåtiden för att eventuellt också därmed hysa en önskan om framtiden,. Så här kommer ett inlägg från maj 2011, med en fråga som alltid är aktuell. Kanske något för fikadiskussionerna?

Jag lyssnade på det, i mitt tycke, alltid lika angenäma radioprogrammet Språket i veckan. Ett av inslagen var hur kraven i platsannonserna har formulerats mellan 1955 och 2005. Detta med anledning av att Karin Helgesson, Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet disputerade i ämnet den 20 maj (2011). Olika former av driftig, drivande, energisk, initiativrik har funnits med under hela den undersökta perioden. På 70-80- & 90-talen var ord som samarbete och samarbetsvillig vanliga, medan de ord som toppar listan under senare tid är självständig, drivande och kommunikativ. För den som är intresserad kan avhandlingen laddas ner från Göteborgs universitet och programmet lyssnas på i efterhand via www.sverigesradio.se.

Jag kan ha tagit miste på något ord eller tidsepok, men det spelar mindre roll för detta inlägg. Däremot fick det mig att komma ihåg en händelse några år tillbaks. Jag var ute med några arbetskamrater och kvällens begivenhet var bowling. Vi blev därför indelade i lag. Av en ren händelse gick det förbi en person som, liksom i förbigående, sade något i stil med: Kan du spela i lag, du som är så självständig?

Om vi nu bortser från om analysen av mina egenskaper och förmågor är korrekt eller ej, är det ett uttryck för en inte helt ovanlig idé om vad samarbete innebär, dvs att samarbete innebär underordning. Något jag verkligen inte håller med om, tvärtom: som jag ser det MÅSTE man vara självständig för att kunna samarbeta. Om man inte väljer att samarbeta, lyder man ju bara.

Man kan ju undra hur de som förväxlar samarbete med lydnad och underordning ser på sina medarbetare eller kollegor som inte automatiskt rättar in sig i ledet och nickar entusiastiskt? Är de månne inte tillräckligt samarbetsvilliga? Eller kanske förändringsobenägna? Eller bara allmänt jobbiga?

Om det är sådana grundantaganden som styr ens handlingar, hur bemöter man då en som inte anses kunna samarbeta? Med en öppen diskussion, goda argument och gemensamma överenskommelser? Nej, knappast, det är ju så man bemöter en självständig person.

Om det är lydnad man är ute efter och inte samarbete är det mer troligt att man tar till väl kända strategier som att hävda befälsordningen, den egna positionen i förhållande till den ’olydige’ , hänvisa till beslut (av andra) eller mer sofistikerade metoder i form av ’motivationshöjande’ piskor eller morötter.

Kanske inte världens bästa exempel för att illustrera vad jag menar, men jag tror att poängen ändå är tydlig. Så min fråga är: hur har du det på din arbetsplats; vad innebär samarbete för dig och dina kollegor? Samarbetar ni, eller är ni mest bara lydiga?

 


PS: För den som vll läsa mer om ämnet kan exempelvis läsa Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder! Utkom 2015 och finns numera i pocket för 44 kr på Adlibris och 45 kr på Bokus. Boken handlar om Af men jag tror att många kan känna igen sig. Tyvärr.

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: