Om riktigt arbete och vikten av att bli skitig

Min pappa har arbetat i hela sitt liv. Han är pensionär nu men arbetar fortfarande med diverse projekt som att måla huset, rensa i skogen, laga bilen eller bygga ut sommarstugan. Nästan allt hans arbete innebär, och har i hela hans liv inneburit, ett arbete som är fysiskt påfrestande, som sliter såväl kläder som leder och ben men som också gör honom skitig. Efter varje ”pass” måste (eller bör) han duscha. Pappas pappa hade ett liknande leverne och hans pappa i sin tur (pappas farfar) arbetade i en koppargruva strax utanför Vetlanda, ett arbete som får nästan all annan aktivitet att framstå som glidarverksamhet. Min mamma, även hon pensionär, har också arbetat hela sitt liv. Hennes arbeten har inte inneburit lika mycket smuts (trots att hon flera år jobbat som städare) som pappas, men väl så mycket slit.

MItt första arbete fick jag, som så många andra, via kontakter och de jobbkontakter jag hade var pappas. Jag började på Swedoor, en träindustri i Vetlanda där jag jobbade 12-timmarspass med att plocka USA-pressade ”pluttar” (liknande ”pluttar” som så kallade SJ-pallar är byggda av, om det säger er något) från en USA-låda till en Sverige-låda så att pluttarna kunde säljas vidare som svenska pluttar. Det här gjorde mig, som väntat, både trött och skitig, men det är trots allt kanske det enda ”riktiga jobb” jag haft. Eller så är min känsla ibland.

”Klassresan”
Efter en tid på Swedoor fick jag för mig att plugga multimedia (ett väldigt daterat fenomen) som sedan ledde mig till projektledning (något som jag 15 år senare skulle återvända till för att skriva avhandling om) vilket resulterade i att jag tillsammans med några vänner startade ett medieföretag – du vet ett sådant som gjorde webbsidor, CD-Rom och var övertygade om att kylskåpet ganska snart (tack vare tekniken) skulle säga till oss vad vi skulle handla och även äta. Det här var vid samma tid som en fiberpälsbeklädd person från Lund blev alla politikers bästa kompis. Vi blev så småningom ett aktiebolag och delägare i en radiostation. Vi expanderade, öppnade kontor i Malmö och gick i konkurs. Jag startade eget. Jag lade ner mitt egna. Jag började plugga, hörde för första gången talas om kandidatexamen och lyckades ta en sådan (bland annat tack vare multimediakurspoäng) och senare även en magisterexamen. Tack vare detta fick jag jobb som forskningsassistent på Arbetslivsinstitutet. Som forskningsassistent lyckades jag jobba i cirka ett år, trots att besked om nedläggning av verksamheten  kom bara någon vecka efter att jag fått anställning (tack för det Alliansen). Efter nerläggningen hamnade jag på högskolan i Malmö och fick där fortsätta mitt akademiska arbetet som ”utvärderare”. Denna sysselsättning hade jag i cirka sju år, före jag lyckades/fick för mig att/råkade bli doktorand.

Och här är jag nu. Oskadad, osmutsig och med en känsla av att jag inte jobbat sedan tiden på Swedoor. Det är lätt att få en känsla av att vara ”fake”, på låtsas, och att någon snart kommer att komma på mig, Men folk runt omkring mig (på högskolan) verkar inte heller ”jobba”, eller vara mer ”äkta” för den delen. Min första kontakt med professorer – samhällets intelligenstopp trodde jag mig –  var på en ”kick off” (något som Swedoor aldrig hade) och i samtalen mellan ölen med dessa personer förstod jag att dom var ungefär lika dumma/smarta som jag. Detta var väldigt deprimerande och glädjande på samma gång. Samhället  står och faller med personer som du och jag.

Arbetarromantikern
Men jag får ändå känslan ibland av att jag inte jobbar. Anledningen är att jag romantiserar bilden av fysiskt arbete. Jag målar upp en alldeles för förskönad bild av vad det skulle innebära att jobba 12-timmarspass på Swedoor igen. En lösning på detta är att gräva i din egna trädgård, om du har en sådan, bygga ett staket, om du behöver ett sådant, tapetsera om, det behövs alltid, eller sätta potatis något som alla borde göra. Potatisodling, tapetsering och staketbygge blir man skitig av. Det blir ett tydligt resultat av ditt arbete (oavsett kvaliten på vad du producerar) och du får en känsla av att du jobbar vilket gör att dina övriga dagaktivieteter, som att doktorera, blir lättare att utföra utan skuldkänslor. Du tillfredställer dina romantiska ideal om arbete samtidigt som du får ett jobb gjort.

Mats Fred

Jag är doktorand i Statsvetenskap vid Malmö högskola/Lunds universitet. Mitt avhandlingsarbete handlar om organisationsförändringar i offentlig förvaltning och det som ibland kallas projektifiering. Före mina doktorandstudier har jag bland annat arbetat som forskningsassistent på Arbetslivsinstitutet och utvärderare/projektledare på Malmö högskola.
4 Kommentarer
  1. anna
    anna says:

    Man pratar ibland om nutidsmänniskan och vår nutids fanatism i att renovera, inreda, tapetsera… man renoverar sig lycklig, renoverar sönder sina relationer mm… ena sidan av myntet i någon överkompensation i den upplevda och kanske falska känslan meningslöshet våra arbeten idag ibland fyller oss med. Då vår hjärna inte ser resultat, då det är relationer, komplext, och stort i våra komplexa tanke och kunskapsarbeten. jag tänker att ena sidan av denna trend är att frigöra skapandet, tafast, handfast arbete och kreativitet.

    • Mats
      Mats says:

      Hej Anna och tack för dina tankar. Om jag förstår dig rätt så menar du att kunskapsintensiva arbeten som ibland kan vara svåra att se resultatet av oxå kan vara en källa till kreativitet på andra områden i livet?
      Relaterat till detta tror jag är ett behov av att sätta sitt arbete, oavsett vad det är, i relation till något större – vad syftar mitt arbete till egentligen, vilken nytta gör det och för vem?
      Mvh,
      Mats

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Ett Gott Arbetsliv för knappt två veckor sedan då inlägg nummer 1000 publicerades! (Nr 1000 var Mats Freds inlägg om ”riktigt arbete blir man skitig av”.) Vid jubileum brukar man se bakåt och göra en liten resumé över dåtiden för att eventuellt […]

  2. […] « Om riktigt arbete och vikten av att bli skitig […]

Kommentering är stängd.