Små och stora synder
Jag tänkte fortsätta på Cecilia Sahlströms inslagna väg denna vecka och blogga om ansvar. Dock med ett lite annat perspektiv.
I sommar har Thomas Quick-fallet varit aktuellt. Det har bland annat rests krav på en kommission med anledning av det som hänt. De flesta är djupt upprörda (med rätta): Hur kunde det hända? Vem har gjort fel? Vem är ansvarig?
Det fick mig att tänka på när jag arbetade extra på Stena Lines färjor på olika turer från Göteborg till Danmark, Norge och Tyskland. Jag arbetade mest som städare och i kassan på taxfree-shopen, men några somrar arbetade jag som fartygskassörska. Det innebar att jag kontrollräknade alla inkommande kassor innan de gick till banken samt var växelkontor för såväl passagerarna som övriga kassor ombord. Mycket pengar i många olika valutor att hålla reda på. (Detta var innan eurons tid.)
Ibland, men inte alltid, fick man en stund över i någon hamn och då kunde man ta sig en tur i de närliggande butikerna. Då var det bra att ha pengar i landets valuta med sig. Det löstes av några genom att man la en lapp där det stod att man hade lånat till exempel 100 danska kronor. Köpte man inget lade man tillbaka pengarna. Gjorde man av med dem så lade man dit motsvarande summa i svenska istället.
Ett enkelt sätt att lösa ett problem. Så får man emellertid inte göra. En kassa ska alltid bestå av pengar eller motsvarande (kontoslipar, checkar etc). Inte av handskrivna papperslappar. Rätt så ofarligt ändå. Det rörde sig om en timme eller två och ingen hade för avsikt att sno pengarna.
I alla fall. Har man börjat tulla på reglerna – om än i all oskyldighet – är det lätt att dras in i större regelbrott. Helt plötsligt vill någon att man gör ett lite längre – men inte långt – avsteg från en annan regel. Man tvekar, men vill inte vara en grinig kollega så man går med på det. Ingen skada skedd, det är ju inga olagligheter eller så.
Ett annat exempel är när man frångår rutinerna av något skäl. Exempelvis skulle man om man fick diff i fartygskassan – för mycket eller för lite – rapportera till chefen samma dag man upptäckte felet. Men det är lätt att räkna fel och nästa morgon när man räknar så hittar man ibland felet. Så då gjorde vi så. Sov på saken. Ibland i flera dagar till man skulle gå av sitt pass. Hade man inte hittat pengarna till dess fick man skriva en rapport.
En sommar utnyttjade en kollega detta tankesätt. Ena dagen fattades det 5000, nästa dag fanns det 2000 för mycket. Man återfann alltså 2000 av de 5000, men totalt saknades det fortfarande 3000. Detta hände upprepade gånger med olika summor varje gång. Ibland kom allt tillbaka, ibland mer och ibland ingenting. Någon enstaka gång kan man göra fel vid växlingen men inte så mycket. Då var jag glad att jag hade arbetat med pengar sedan 9-årsåldern. Jag var van vid att räkna pengar och hantera kassor av olika slag. Jag litade på min förmåga och visste att jag varken var slarvig eller snodde pengar.
När jag förstod hur det stod till satte jag stopp. Jag kunde inte bevisa vem som snodde pengarna, men jag kunde göra det så svårt som möjligt att sno dem och jag kunde göra det så lätt som möjligt, för de som hade säkerhet som arbete, att hitta systematiken och förhoppningsvis även personen. Dvs jag rapporterade alla diffar direkt. Jag ”lånade” inte ut pengar, ens för en timme. Ingen fick tillgång till kassaskåpet utan min inblandning. De fick väcka mig om de ville ha växel när jag sov, osv. Jag blev den ”besvärliga” kollegan.
För det är ju så att även om jag litade på alla utom den jag trodde var skyldig, så kunde jag inte särbehandla den personen utan bevis. Och jag visste också hur lätt det är att även oskyldig ”hjälp” kan utnyttjas av den med mer sofistikerad förmåga till manipulation. Även om jag inte trodde att de andra snodde så var jag inte övertygad om att lojalitetsbanden eller kulturen i den ordinarie arbetsgruppen var helt sunda.
Det jag lärde mig var att det som börjar som små helt oskyldiga ”tjänster”, lätt kan göra att man blir inblandad i något man inte vill bli inblandad i eller ens knappt känner till att det pågår. Däremot kan ens agerande, utan att man förstår det, hjälpa till att dölja det som pågår. Steget till att man blir medveten om vad som pågår men väljer att hålla tyst eller blir pressad att hålla tyst är inte långt. Har man redan brutit mot några regler kanske man har för mycket att förlora på att berätta. Även om det är en liten synd i förhållande till den större synden.
Kollegan i mitt exempel kom, mig veterligen, undan. Jag gjorde vad jag kunde och kunde gå med högburet huvud, men jag kunde lika gärna ha fastnat i systemet med att skjuta på saker, att täcka upp för varandra och hitta på förklaringar till en mängd olika saker. Till slut hade jag kanske också varit insnärjd i så många olika gråzoner att jag också hade tyckt att det varit enklare att hålla tyst.
Det här fenomenet gäller inte bara oegentligheter. Det är samma sak med helt ”vanliga” osunda situationer. Ingen, utom möjligen någon enstaka, vill egentligen att det ska bli så där men det blir ändå så.
Ibland är det inte alldeles enkelt, eller ens möjligt, att veta vad som är ”fel” eller vem som har ansvar för den situation som uppstått, även om det, som i mitt exempel, finns en drivande kraft. Det är snarare ett interaktivt fenomen där en mängd olika händelser och aktiviteter vävs samman och blir något ingen egentligen ville från början. Vem har då ansvar och för vad? Och, kanske än viktigare, vem är då utan ansvar?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Hej Lisbeth! En helt annan vinkel avseende ansvar, men väl så intressant. Och lätt hänt att bli inblandad i något som från början är en tämligen oskyldig företeelse, men slutar i en mycket besvärlig situation. Precis som du skriver, kan de små förseelserna, de helt oskyldiga aktiviteterna lätt bindas ihop till något som faktiskt är betydligt allvarligare. Ansvar har alla, enligt mitt sätt att se på det. Sällan blir det dock ett ansvar för alla utan landar istället på den person som vill ha det annorlunda och TAR ansvar. Alla andra betraktar den ansvarstagande som besvärlig.
Om man ser på det ur ett arbetsplats/arbetsmiljöperspektiv istället, ser det ofta ut som du beskriver. Ingen är nöjd men ingen vill ta ansvar. Den enda – eller de få – som vill, får också bära hundhuvudet i arbetsgruppen. Den som är jobbig, trasslar till det eller helt enkelt bara är till besvär för alla som vill ha det enkelt och vara utan ansvar. Den ansvarstagande är också den som påminner om ens egna tillkortakommanden!
Man kan också göra kopplingen till samhället som helhet. När någon drabbas av t ex misshandel på öppen gata, då är det ingen som ingriper, få vill bli inblandade, och väldigt få ställer ens upp som vittnen. Är det vad vi önskar av våra medmänniskor? VAd händer när man själv är den som drabbas? Vad kräver man då av sina medmänniskor?
Jag brukar framhålla det gemensamma ansvaret för arbetsmiljö, för vårt samhället, för barnen…av den enkla anledningen att jag inte vill ha ett samhälle där vuxna sviker de unga och ett samhälle där vi alla ser oss som ansvariga för att det blir ett samhälle vi VILL ha! Tack för ett intressant inlägg!
Håller med, Cecilia. Allt för mycket i samhälle och arbetsliv handlar om att frånhända sig ansvaret genom att försöka skjuta över det på någon annan. Ett avancerat Svarte Petter-spel där den som TAR ansvar för att ta tag i saker, den som pekar på problem eller svårigheter etc också blir den som slutligen sitter med Svarte Petter. Då fördelas inte ansvaret efter ens egna handlingar utan efter andras, som i sin tur inte behöver ta ansvar för sitt Svarte Petter-spel. Sorgligt.
Det kanske är en effekt av kravet på att just fördela ansvaret för att det blir som det blir. Att allt dåligt alltid är någons fel och idén om att ansvar alltid kan utkrävas. Istället för att försöka komma underfund med varför det blir som det blir när vi gör som vi gör, så vi kan välja att bryta mönstret och göra annorlunda.
Därmed inte sagt att ingen någonsin är ansvarig för något. Tvärtom. grejen är väl att många kan se sin del i händelseförloppet och därmed kan axla sin del både för det som hänt och för hur vi vill ha det i framtiden.
Själva kärnan ligger i det du skriver i slutet. Att ta ansvar för det som hänt och för framtiden! Just idag känner jag ett visst missmod över hur det ser ut i världen inkluderat vårt Sverige. Om vi inte ens kan samsas och ta ansvar i det lilla, hur ska vi då kunna komma till rätta med all världens problem…..
Nåja det går väl över, missmodet, antar jag!
Så här skulle det stå” Jag brukar framhålla det gemensamma ansvaret…..jag inte vill ha ett samhälle där de vuxna sviker de unga och ett samhälle där vi alla FRÅNSKRIVER oss ansvaret för …”