Statistik, stress, sanning, sagor – så kan det gå

Statistik fascinerar mig. Framförallt hur den används i nyhetsrapporteringar. En siffra nämns och den brukar generera ett flertal frågor; vem, vilka, hur, när, varför? Frågor som man aldrig får svar på. Men ibland gör jag mig omaket att ’gå till källan’, vilket hände sig igår (tisdagen den 22 nov 2011). För att visa hur det kan gå när inte haspen är på vid nyhetsrapportering tänkte jag berätta sagan om regissörerna som behöver medicin för att klara av jobbet.

Det började med att jag i veckans nyhetsbrev från Du & Jobbet såg rubriken: Varannan regissör medicinerar på grund av jobbet. Intressant, tänkte jag, och klickade mig fram till artikeln. Där kunde jag läsa att: De som mår sämst i filmvärlden är yrkesgrupper som regissörer och attributörer. De har hög stressnivå, långa arbetsdagar och har svårt att släppa tankarna på jobbet under fritiden. Nära hälften har sökt vård eller medicinerat för sina besvär.

Nu hade sagan förändrats till att handla om regissörer OCH attributörer. Inte bara regissörer som behöver mediciner för att klara arbetet alltså.

Lite längre ner kan man läsa: Studien bygger på en kartläggning av arbetsmiljön vid 13 film- och tv-produktioner under förra året, vilket motsvarade 87 procent av all film och tv-drama som producerades 2010. Nära 700 filmarbetare har svarat på frågor.

Verkar som ett gediget arbete. I princip alla större produktioner i Sverige ingår. Det som fångade mitt intresse vara att det var just 13 produktioner. Om vi räknar med ungefär en regissör per produktion så är det (kanske drygt) 13 regissörer som svarat. Hälften av dem innebär 6-7 stycken. Det kan inte vara så okänt vilka regissörer det rör sig om så min tanke var att även om anonymiteten kan sägas vara säkrad så vet vi att hälften av lätt utpekade personer har uppgett att de behöver medicinera på grund av jobbet. Intressant av flera skäl således. Jag klickar mig vidare till rapporten och börjar läsa.

Det första jag ser är att bortfallet är nästan 50%. Det är inte ”nära 700” som svarat på frågor utan 351 av 694 tillfrågade (sid 8, 9 & 11). Lite mindre stabilt underlag än man får uppfattningen av genom uppgifterna i artikeln. Men, men, nu var det ju sagan om regissörerna och deras medicineringsbehov jag var ute efter. Letar vidare. Det visar sig att det inte går att urskilja en specifik grupp som heter regissörer. De ingår i en grupp som i rapporten benämns A-funktioner och som innehåller följande yrkesgrupper: Regissör, Filmfotograf, A-foto, Kostymör, Maskör, Scenograf, Rollsättare, Manusförfattare och Kompositör (sid 10). Inalles 39 stycken (vilket man kan räkna ut eftersom det totala antalet tillfrågade i gruppen anges till 85 (sid 11) och svarsfrekvensen till 46% (sid 13).

Det är således hälften av dessa som avses i rubriken. Fast det är ju inte riktigt hälften, ”bara” 44%  av de 39, dvs 17 personer. 21 personer uppger att de inte behövt medicin på grund av jobbet och en har inte svarat på frågan.

Åter till regissörerna. De är totalt 8 som har svarat (sid 12). Det är därmed fullt möjligt att ingen av dem har svarat att de behöver medicinera på grund av jobbet. Det kanske istället är 100% av scenograferna (9 personer) och fotograferna (3+3 personer) samt 40% (2 personer) av maskörerna. Det kan också vara så att det är 100% av regissörerna, maskörerna och rollbesättarna. Vad vet jag? Problemet är att det vet inte journalisten heller. Möjligen forskarna, men de har grupperat respondenterna så att det inte ska gå att utläsa. Små grupper kan skada anonymiteten, men blir också statistiskt svårt att behandla och presentera.

Allteftersom ”fakta” presenteras och kondenseras – av forskarna i rapporten och av journalister i media – blir ”sanningen” alltmer av just en saga. Få orkar läsa hela rapporter, ibland går de inte ens att få tag i. Kvar finns en rubrik i ett nyhetsbrev: Varannan regissör medicinerar på grund av jobbet. ”Sanningen” är att det vet vi ingenting om. Det kan vara fler, det kan vara färre. Det kanske gäller regissörer eller så gäller det andra yrkesgrupper i kategorin A-funktioner. Men eftersom det som syns mest är just rubriken blir det den formuleringen som har störst chans att bli ”sanningen”.

”Sagan” om stress i arbetslivet kan berättas på många sätt. Detta kanske snarare är sagan om stressen på en nyhetsredaktion. Eller, om jag har missuppfattat alltihop, sagan om en stressad bloggare. Det viktiga (utöver det hemska att det finns de som uppger att de behöver mediciner för att klara arbetslivet, oavsett vilken yrkesgrupp de tillhör) är att det som presenteras som ”sanningen” egentligen lika gärna skulle kunna vara en saga. Och det gäller inte bara den här artikeln eller rapporten. Det är det riktigt eländiga.

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: