Vem blir du av jobbet? Någon du vill vara?

/i , , , , , , /av

Identitet är ett svårt begrepp (som jag inte tänkte gå igenom just nu) men det är en viktig aspekt av hur vi mår av, och på, jobbet. Istället för begreppet identitet kan man fokusera på vilken ”form” som skapas åt mig på jobbet, inom vars ramar jag (och alla andra) kan bli någon. Inom den formen kan jag ”forma mig” även om jag inte behöver passa formen exakt.

Jag brukar säga att det i varje fall finns minst tre sätt som formarna skapas på arbetet:

1) Genom det jag gör

När jag gör som jag gör – vem blir jag då? Är det väl använd tid? Använder vi våra gemensamma och enskilda resurser på ett tillräckligt bra sätt? Kan jag se mig själv i ögonen? Gör jag det jag gör för att jag är ett lydigt redskap för någon annans önskningar eller för att jag en väljande, tolkande, övervägande människa – en professionell aktör? Man kan göra lite vad som helst på ett arbete utan att det behöver skada varken själen eller identiteten, men när det man gör strider mot det man lärt sig är rätt och riktigt, eller när man gör meningslösa saker – vem blir jag då? Blir jag någon som skäms? Blir jag någon som står upp för min professionella heder, mina kunder eller liknande?

2) Genom hur jag beskrivs

Vilken bild av mig som medarbetare tornar fram i alla de texter som produceras inom organisationen? Vem förutsätts jag – och mina kollegor och chefer – vara för att passa in i den bild som målas upp i ledarskaps- och, medarbetarpolicies och andra mål- och styrdokument? Vill jag vara en sådan person?

3) Genom tilltalet

Det kan stå lite allt möjligt i visioner, policies och andra dokument men det spelar kanske inte så stor roll i det dagliga arbetet. Där är det ofta mycket mer betydelsefullt hur man blir tilltalad – och omtalad – av sina kollegor, chefer, kunder, uppdragsgivare och andra man träffar på. Blir jag tilltalad som en vuxen eller någon som behöver tas om hand? Som någon som ska skyddas från obehagliga beslut eller en som klarar av att hantera livets realiteter?

Ibland är de tre aspekterna samstämmiga och stärker varandra, ibland är de motstridiga och då skapas olika ”formar”. Ibland är det bra. I alla fall om någon av dem skapar en form som skapar ohälsa. Då kanske man kan fokusera på de andra aspekterna. Exempel: i policyn framställs vi som ”barn”, men i vardagen blir vi tilltalade som vuxna.

De här olika sätten som identiteten på arbetet skapas är ofta ganska omedvetna. Ofta känner man i magen att det är något som inte stämmer, men man kan inte alltid sätta fingret på det. Oavsett hur medveten du är om vad du gör, skriver eller säger så har det konsekvenser för både din egen och andras ”form”. Genom att bli mer medveten om vilken form du, dina kollegor, chefer, styrsystem mm bidrar till, ju lättare blir det att skapa en form där var och en kan skapa sig en ”sund” identitet, dvs en bild av en själv som man kan leva med.

Den som inte får ihop en identitet (självbild) man kan leva med kommer att må riktigt dåligt på sikt: oro, nedstämdhet, sömnsvårigheter, depression och ångest ligger i farans riktning. Samma symtom som stress (och andra tillstånd) så lätt att blanda samman med annat. Åtgärderna är dock helt olika om det är identiteten som skadas eller om det är symtom på stress. I vissa fall är det kanske både stress och identitetsproblem. Då gäller det att vara uppmärksam så man inte gör det ena bättre på bekostnad av det andra.

Det kanske är något att fundera över på nästa APT? Vilka formar skapar vi och vill vi passa i de formarna? Har vi olika formar för olika grupper? För vilka är de olika formarna rimliga och önskvärda och för vilka är de inte det? Kanske inte världens enklaste frågor men vem har sagt att det ska vara enkelt? Relevant och angeläget är det i varje fall.

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)