Men männen då?
Det här är ett svar på gårdagens blogginlägg av Victoria Öjefors med titeln Genus och jämställdhet, bara för tjejer?
Victoria Öjefors beskriver sina funderingar kring om det är bra idé att ett program för att stärka kvinnor enbart bjuder in kvinnliga föreläsare.
Det här är en viktig fråga som berör många arbetsgivare och andra som arbetar för en mer jämställd arbetsplats – och en mer jämställd värld.
Jag har under de senaste åren anlitats som utbildare och processledare i samband med ett antal projekt för att stärka kvinnor. Det har inte varit någon medveten strategi att arbeta med just sådana program, jag brinner för att stötta ledare av alla kön. Det har bara blivit så att de uppdrag jag fått den senaste tiden har lett mig åt det hållet.
Under förra året utbildade jag mentorer och adepter inom Ta Plats, ett program för kvinnor inom folk- och världsmusik. I år utbildar jag mentorer och adepter inom programmet Makten över musiken, som riktar sig till kvinnor inom musikbranchen, bland annat producenter och arrangörer.
Jag leder också Miljöpartiet i Stockholmsregionens program för kvinnor med tunga politiska poster och har föreläst för deltagarna i ett mentorskapsprogram för kvinnor som drivs av Miljöpartiet de Gröna i Malmö.
Är separatism en bra metod för att bidra till större jämställdhet? Jag tror att det är en av flera metoder som kan fungera. Det viktiga är att fundera över syftet. Vad är det vi vill uppnå med programmet?
Separatism är absolut inget självändamål för mig. Tvärtom – jag vill sträva efter en värld där kön inte spelar någon roll för dina möjligheter och andras förväntningar på dig.
Om det i en viss förening eller bransch finns strukturer som gör att kvinnor döms hårdare, mer sällan väljs till ledare, utesluts ur nätverk eller på andra sätt diskrimineras, så kan ett separatistiskt program vara ett sätt att motverka det. Då handlar det om att stärka kvinnor, att skapa nätverk mellan dem och att ge dem ett utrymme där de tillsammans kan diskutera hur de ska motverka strukturerna.
Jag önskar att de diskussionerna kunde föras bland både män och kvinnor. Och självklart har alla ansvar för att arbeta för en värld där alla behandlas lika oavsett kön. Men det ligger i sakens natur att den diskriminerade gruppen behöver träffas för sig själva ibland, för att alla verkligen ska kunna säga det de tänker utan att oroa sig för att drabbas ännu hårdare av maktordningen på grund av det.
Det betyder inte att jämställdhet enbart berör kvinnor. Tvärtom. Jag blir tokig på arbetsgivare som bjuder sina kvinnliga anställda på någon trevlig kvällsaktivitet och sedan räknar det som jämställdhetsarbete.
Det betyder inte heller att det enbart är kvinnor som förlorar på ett system där vi förväntas leva upp till våra könsroller.
Ett program som enbart riktar sig till kvinnor och med enbart kvinnliga föreläsare behöver ha ett tydligt syfte och kunna motivera sin separatism, för att det ska fungera som verktyg för ökad jämställdhet.
Hur tänker ni andra? Kan separatistiska aktiviteter och program vara en del av lösningen? Eller förstärker det bara den uppdelning som vi försöker motverka?
- Ett hållbart litet företag - 27 april 2016
- Den egoistiska godheten - 17 februari 2016
- Ordförandens exit-strategi - 3 februari 2016