Belastande begeistring eller begeistrande belastning?

Igår skrev Mats Fred om att ”riktigt” arbete blir man smutsig av. En känsla jag tror många kan känna igen sig i – oavsett om man blir smutsig av sitt arbete eller inte. En annan aspekt av det Mats skriver om är att det för allt fler är svårare att se vad man har åstadkommit.

Mitt första arbete var torghandel. På morgonen tog vi fram alla bord, vågar mm. Därefter lade vi upp varor, sålde, fyllde på, sålde, fyllde på tills dagen var slut och vi fick packa in allt igen och sopa rent efter dagen. Det fanns en rytm i arbetet och vi kunde se tydliga resultat: bord framme, grönsakslådor som blev tomma, rent och snyggt efteråt. Det finns en oerhörd tillfredsställelse i det. Det kan vara mycket att göra, det kan vara tungt och det kan vara smutsigt men det är lätt att fatta vad man ska göra, lätt att se om det är gjort, lätt att se om det blev bra. Det saknar många i dagens arbetsliv.

Känslan att aldrig veta om ens arbete är tillräckligt bra, om det ens märks – ens för en själv – att man har arbetat hela dagen eller om det har någon betydelse för andra, hänger över en och stressar en. Särskilt om arbetet betyder något för en och de där frågorna samtidigt också innehåller frågor som: är jag tillräckligt bra, är jag betydelsefull?

Videnarbejde og stressMed en traditionell syn på stress borde man – efter att ha identifierat vad som stressar en – försöka att ta bort eller eliminera de delarna av arbetet. Så har man länge gjort med kemikalier, farliga maskiner etc. Den strategin kan i de ovan beskriva fallen göra det än värre. Det visar en dansk studie som beskrivs i boken Videnarbejde og stress – mellem begejstring och belastning av Buch, Andersen & Sörensen (2009).

Ensam blir man inte stärkt

Studien visade att det som upplevdes som stressande (belastning) i många av de mer kunskapsintensiva arbeten de studerade, också var det som gjorde arbetet värt att göra (begeistring). Det som angavs som givande och motiverande med att arbeta – problemlösning, frihet och att få arbeta med något man ser som meningsfullt – bidrog också till det som upplevdes som negativt med att arbeta: Är jag tillräckligt bra? Är arbetet tillräckligt bra? Har mitt arbete betydelse för andra? Att ta bort det som stressade skulle således samtidigt göra arbetet ointressant och i vissa fall till och med meningslöst.

De danska forskarna pekar också på att de strategier som kunskapsarbetarna använder för att skydda sig också på samma gång riskerar att göra dem sjuka. Om man till exempel känner att ens arbete alltmer saknar mening kan man välja att distansera sig från det: ”detta är bara mitt arbete, det är inte den jag är”. Till slut är man en person som gör meningslösa saker, vars arbete inte gör skillnad och som egentligen inte längre arbetar självständigt utan bara följer regler, direktiv och uppmaningar.

Jag skulle också säga att en försvårande faktor är att det i många sådana arbeten finns en tradition av att arbeta självständigt – i bemärkelsen ensam. Det kollektiv man tillhör och som skulle kunna vara en tillgång i att hantera många av frågorna används inte. Kanske för att man inte är van att prata om sådana saker i största allmänhet, men kanske också därför att man är rädd för att om man tar upp sådana diskussioner, oavsett om det är om arbetet och dess kvalitet eller om effekterna för den egna personen, skulle detta uppfattas som tvivel på den egna förmågan. Om jag låter som om jag tvivlar, då kanske jag inte blir lika intressant att ta med i nästa projekt eller värd att lägga pengar på i kompetensutveckling eller annat?? Bättre då att hålla tyst.

För mig är det en ganska vanlig erfarenhet när jag är på arbetsplatser att de beskrivningar jag får från olika människor är ganska lika. Det blir också en oerhörd lättnad när man fattar att även andra har (obesvarade och kanske obesvarbara) frågor kring arbetets kvalitet och mening och den egna förmågan, men kanske framförallt om den kollektiva förmågan att möta och hantera det okända.

Inbyggt i arbetet

Att förstå att det är arbetets karaktär som gör att den här sortens situationer och funderingar uppstår och inte det egna självtvivlet* är befriande för de flesta. Då kan man också börja organisera sig så att den kollektiva kraft som finns kan användas för att i den mån det går hantera frågor om arbetets kvalitet och mening och därmed minska de negativa konsekvenserna för de berörda.

En annan väg att gå är att kräva fler, tydligare, mer exakta befattningsbeskrivningar, standarder, rutiner, regelverk. Det är också ett sätt att minska osäkerheten. Dock inte lika säkert att det ökar arbetets kvalitet. Inte heller, som Buch mfl påpekar, hälsan och välbefinnandet hos den som utför arbetet.

Oavsett vilken väg man väljer – en av de ovanstående, en kombination eller någon helt annan – så måste man förstå vad de olika alternativen för med sig. För arbetets såväl som för arbetarens skull. Har man den kunnigheten finns goda möjligheter att få till ett sunt organiserande – även på arbetsplatser där definitionen av ”ett gott arbete” är högst oklar.

Ett första steg skulle kunna vara att börja fundera över vilka arbetsuppgifter och uppdrag som lämpar sig för vilka strategier samt att öka sin kunnighet och uppmärksamhet på vad de olika alternativen kan medföra. Det mesta är inte obetingat gott eller ont. De flesta alternativ har några plus och några minus. Grejen är att fatta varför man gör som man gör och vara uppmärksam och förberedd på konsekvenserna av de val man gör. Är ni det på din arbetsplats?

 


* Självtvivel är naturlig och sunt i lagoma doser, eller som Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte riktigt klok. Eller som Bertrand Russel lär ha sagt:  Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel. 

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: