Förbjud teambuildning?

Jag kom över tidningen Du&Co häromdagen (nr 2-2012) och läste en artikel med titeln Förbjud teambuildning!. Artikelförfattaren citerar organisationskonsulten Susan Wheelan som sågar de vanligaste teambuildningsaktiviteter vid fotknölarna. Enligt henne visar forskningen att vi helt enkelt inte blir bättre på att samarbeta på jobbet bara för att vi har klättrat i berg, lett varandra genom skogen med förbunda ögon eller ägnat oss åt discobowling tillsammans. Att bygga starka grupper och team kräver någonting helt annat.

Jag är benägen att hålla med. Jag drar samma slutsats som artikelförfattaren: inte behöver vi avskaffa roliga aktiviteter. Men vi ska inte tro att de löser våra samarbetsproblem.

I mitt arbete möter jag främst grupper inom ideella organistioner. Det kan vara en ledningsgrupp, en styrelse eller personalen på ett kansli. Vi hjälper dem att stärka relationerna inom gruppen, att få en bättre kommunikation och att må bättre tillsammans. Forsränning, salsakurs eller tävling om vilket team som fortast kan ta sig över till andra sidan rummet utan att nudda marken ingår inte i min verktygslåda.

Istället arbetar vi alltid med de verkliga utmaningar som gruppen har. Vi hjälper till att definiera rollerna i gruppen och att lyfta upp föräntningar som deltagarna har på sin egen och varandras roller. Vi undersöker gruppens gemensamma vision och tar reda på om alla verkligen strävar åt samma håll. Vi gör en överenskommelse om hur gruppen vill lösa oenigheter och vi hjälper till att lyfta konflikter till ytan så att de kan lösas på ett respektfullt och mindre dramatiskt sätt.

Resultatet brukar bli att deltagarna i gruppen får ett gemensamt språk, att det blir lättare att prata om svåra saker och att de lär känna varandra på ett annat sätt. Många beskriver också att de får en nytändning, att arbetet känns lättare och att visionen blivit tydligare.

Vilken erfarenhet har du av teambuildningsaktiviteter, bra och mindre bra sådana?

Lisa Moraeus

Lisa är coach och utbildare med inriktning på ledarskap och grupputveckling för ideella organisationer. Hon brinner för att utmana människor att kliva fram och göra skillnad på allvar. Mänskliga rättigheter och engagemanget i Amnesty International är andra viktiga drivkrafter.

Latest posts by Lisa Moraeus (see all)

2 Kommentarer
  1. Johan K
    Johan K says:

    Nu har jag varken läst artikeln eller haft förmånen att delta i dina evenemang. Så jag kanske för ett resonemang som leder snett.

    Alla gruppaktivteter som ska ge någon nytta för samarbetet startar med att man som företag och organisation har ett syfte (tydligt för alla) med den aktivitet man genomför, och att man i samband med aktiviteten tillsammans i gruppen reflekterar över om man uppnått det man önskade. Detta är den sista biten som ofta glöms bort och slarvas med eftersom det är upplevs jobbigt för individen att ”avslöja” vad man tycker och tänker om kollegornas prestationer.

    Min egen erfarenhet är att aktiviteter som är utanför den normala verksamheten kan vara väldigt kraftfulla och givande eftersom gruppen utmanas på annorlunda sätt och att den hierarki och gruppstruktur som finns blir annorlunda. Ofta uppstår snabbt situationer och upplevelser som kan ta lång tid innan man upplever på ”hemmaplan” i den gruppen.
    Någon som har en underordnad roll på hemmaplan kan bli en ledare i den nya situationen eftersom det är ett område som hen behärskar bättre än chefen. Konflikter måste lösas snabbt och samarbetet måste fungera – återkopplingen har en högre hastighet och det blir mer ”svart & vitt” vad som är rätt och fel. Om man efter övningen pratar om hur uppgiften löstes, vad som gick bra och vad som kan förbättras, vem som gjorde vad och varför så får övningen en större dimension och kan ge utveckling för individen.

    Kan man sedan ta den typen av resonemang med sig tillbaka till sin arbetsplats och bli bättre på att ge varandra återkoppling i vardagen (vilket oftast är anledningen till att det inte fungerar optimalt) så blir det en bättre fungerande grupp.

    Sen ska man inte bortse från nyttan att byta miljö bara ”för nöjes skull” – ofta är det ett av huvudskälen att man genomför denna typ av arrangemang. Sen heter det grupputveckling i redovisningen för att det är lättare att förklara för revisorn.

    Att ha grupputveckling i sin ordinarie miljö låter väldigt spännande och jag skulle vilja prova det. Det låter som en utmaning att få alla att öppna upp och blottlägga konflikter.

    Min käpphäst är alltså att man måste vara noga med reflektion om man vill dra någon nytta av sin grupputveckling, oavsett vilken aktivtet man genomför.

  2. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Tack för din kommentar, Johan! Låter som att vi är överens: ett tydligt syfte och ordentlig reflektion efteråt, samt ett sätt att implementera insikterna efteråt är receptet för framgångsrik teambuilding.

    Håller med om att det kan vara mycket bra att hålla aktiviteten någon annanstans än i gruppens vanliga miljö, det brukar jag också göra. Arbetet utgår dock alltid från gruppens utmaningar i vardagen.

Kommentering är stängd.