Förenklandets förbannelse
Jag gillar verkligen det jag gör. Jag fascineras av hur organisationer fungerar – eller inte fungerar. Jag får i mitt arbete ta del av hur människor ser på sin situation och jag tror att jag vet något om hur man kan få till ett sunt organiserande. Det är intressant och det är omväxlande om än ibland rätt så ledsamt. Det är ju inte ”roligt” att höra hur människor tycker att de ibland behandlas på arbetsplatsen.
Ibland tänker jag att det är så enkelt. Hur svårt kan det vara att ta människor på allvar eller att sätta sig in i hur det kan vara att vara en annan människa, tex den som sitter på andra sidan bordet? Hur svårt kan det vara att kommunicera? Att berätta hur verksamheten ser ut från ”min” horisont – oavsett vilken den är? Vilka överväganden man gör, vilka motiv som ligger bakom beslut eller hur man skulle vilja att verksamheten utvecklas?
Andra gånger tänker jag precis tvärtom. Organisering, samarbete och mänskliga relationer är bland det svåraste som finns. Det finns inga raka samband mellan orsak och verkan. En del gemensamma drag kan vi nog urskilja mellan oss men vi är alla unika. Vi har olika erfarenheter, vi tolkar våra upplevelser olika och ser därmed också helt olika handlingsalternativ som rimliga eller önskvärda. Egentligen finns det inget mer komplext än mänskliga relationer.
Jag har ägnat ganska många år åt att förstå organiserande och jag tycker fortfarande att det är svårt. Det finns inget facit på vad som är ”bra” eller ”rätt” (om det finns över huvudtaget). Det beror på. Så då tänker jag att det enda man egentligen kan göra för att förbereda sig för allt som kan hända är att utveckla sin navigeringsförmåga.
Ett första steg är då att åtminstone förstå att organiseringsproblem har en hög grad av komplexitet i sig. Om inget annat så kan man ju då lite lättare eller kanske lite snabbare få en blick över vilka perspektiv, reaktioner, människor etcetera som man behöver ta hänsyn till i sin bedömning eller i sitt hanterande av situationen.
Det är en kunnighet som alla som är en del av ett organiserande borde kunna ha glädje av att fördjupa sig i, tänker jag. Och, ja, jag möts av stort intresse för den här sortens frågor när jag är ute i olika verksamheter, men jag möts också alltför ofta av att: ”Det är för svårt [för de andra] att förstå, läsa eller prata om…” ” Kan du inte skriva en kortare text – en halv A4 eller så?” eller ”Har du ingen checklista som vi kan använda?”
Jag förstår i dagens pressade arbetsliv att det vore enkelt om det vore enkelt. Om någon skulle kunna berätta hur det ”borde” vara och hur man ”borde” göra. Om allt man behöver veta om organisering gick att sammanfatta på en halv A4. Jag förstår varför man säger sådana saker. Men, genom att reducera komplexa saker såsom mänskliga relationer till ”checklistor” eller andra enkla lösningar gör vi inte livet lättare. Vi gör det bara dummare.
Risken med förenklandet är att vi tappar alltmer av vår navigeringsförmåga, att vi förstår allt mindre av varför det blir som det blir och att vi får allt svårare att skilja mellan faror och fyrar på sjökortet. När vi inte vet vad som är vad ökar risken att vi blir helt vilsna, går på grund eller kapsejsar (för att fullfölja metaforen). Speciellt om även ”bryggan”, där riktningen tas ut, också tror att navigering (läs organisering) är enkelt och något som närmast sköter sig självt.
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Så sant! ”Tio steg till XYZ” är bland det mest vilseledande som finns… denna längtan efter quick fix, efter ett facit man kan använda för att tillämpa ”lösningen” utan att ha förstått problemet… Visst är det begripligt när allt är så pressat och ”lean”. Men i min önskevärld skulle vi hellre bearbeta och förändra just de där (bristande) förutsättningarna än lägga en enda minut på att hitta snabba sätt att anpassa oss till dem. Det är därför ditt och andras jobb är så viktigt!
Tack!
…både för kommentaren och för uppmuntran :).
Men visst är utvecklingen tråkig? Och det är ju inte heller bara i ”min” bransch det är då här. Det gäller många andra yrken och verksamheter.
Visst är utvecklingen tråkig…! När blev det så att tid för reflektion och därmed möjlighet till nån sorts substantiellt lärande blev inte bara en bristvara utan en relik från svunna tider, tro?
Och detta samtidigt som ”hållbar utveckling” är slagord lite varstans… :-)
Ibland tänker jag på Michael Endes underbara bok ”Momo och kampen om tiden”. Ju mera tid vi anstränger oss för att spara, desto mindre tid och liv får vi…
Måtte inte detta komma fyra gånger nu, krångel med postningen…
Förlåt, ”Momo eller kampen om tiden” heter ju boken…
Bra sagt.
I dessa tider med internet och sociala medier så skapas en stress för att ta till sig snabbt för att göra rätt från början.
Frågan är om det finns något rätt – torde i så fall vara att sätta sig ned tillsammans och kommunicera på schyssta villkor.
Jag hittar ingen gillaknapp, men jag kan ju alltid skriva det: Gillar!
Tack för kommentaren, Palle!