Förstatliga? Förbättra?!?

Det är Almedalsvecka och de politiska diskussionerna går för högtryck. Några av politikområdena är skolan och vården. Det finns en del som inte fungerar optimalt i dessa sektorer och röster hörs för att (delar av) vården och skolan ska förstatligas. Tanken verkar vara att staten är bättre än kommuner och landsting/regioner på att bedriva verksamhet.

Det första jag tänker när jag hör propåerna är inte att någon av dessa verksamheter behöver fler organisationsförändringar, däremot en massa organiseringsförändringar. Det är inte huvudmannaskapet, antal medarbetare per chef, eller sjukhusets eller skolans storlek som är problemet utan själva skapandet av verksamheten – hur gör vi ”vård” respektive ”skola” på bästa sätt?

Det andra jag tänker på, framförallt när jag hör lärare och vårdpersonal anamma förslagen, är – vad tror de ska bli bättre? Om man inte är nöjd med sin nuvarande situation – varför väljer man då att vilja ha staten som arbetsgivare? Tycker de att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polisen, Migrationsverket och andra statliga verksamheter verkar mer attraktiva som arbetsgivare? I min värld är det inte så.

Lärare och vårdpersonal ligger högt i Arbetsmiljöverkets besvärsundersökningar (se bland annat rapporterna Arbetsorsakade besvär 2012 & Arbetsmiljön 2013) men så gör också personal från de ovan nämnda myndigheterna. Staten som arbetsgivare är ingen garanti för bättre verksamhet, bättre personalpolitik, högre löner eller ökad status. Däremot blir verksamheterna så stora och centralstyrda att möjligheterna att påverka arbetet och den egna situationen troligen minskar.

Jag förstår att många – politiker, anställda och medborgare – är missnöjda med hur det ser ut idag. Varför inte börja prata om hur verksamheterna organiseras istället för att diskutera vilken organisation man ska tillhöra? Exempel på frågor som behöver diskuteras mycket mer ingående och fördjupande är:

  • Hur styrning och ledning påverkar möjligheterna att använda resurserna – pengar, kompetens, engagemang etc – så bra som möjligt?
  • Vad är det som underlättar samarbete och samverkan mellan olika aktörer, enheter, avdelningar, människor etc?
  • På vilket sätt kan vi säkerställa en individuell och personligt anpassad pedagogik/omvårdnad/bemötande … för varje person vi möter?

Det finns många fler frågor att diskutera men det viktiga är att vi måste börja prata om hur vi väljer att organisera oss i det dagliga arbetet, dvs om vad vi faktiskt gör och hur vi gör det, inte bara prata om organisationens utformning i meningen vem som ska bestämma över vilka boxar. Då finns det i alla fall en chans att vi kan börja ta tag i de problem som finns så att frustrationerna minskar hos samtliga inblandade: dvs att arbetstagarna blir mer stolta, att medborgarna blir mer nöjda och uppdragsgivarna mer trygga med att de resurser som anslås används väl. Det kräver dock en helt annan kunskap, på många nivåer, än att föreslå nya organisationsscheman. Har vi den kunskapen? Eller det är kanske där det får börja? Vad behöver vi förstå bättre för att vi ska få till de där diskussionerna och lösningarna? Vad tror du?

———————————–

Lästips som också rör temat:

Finns det ett liv efter New Public Management?

Konsten att rasera och ignorera kollektiv kompetens

 

 

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
2 Kommentarer
  1. Eva Jansén
    Eva Jansén says:

    Tack Lisbeth,
    För ett bra inlägg. Min erfarenhet är att många organisationer både statliga och privata är duktiga på att göra bra strategier och riktlinjer. Men har desto svårare att få dem att genomsyra hela organisationen. Dvs. att få sina medarbetare att förstå vad detta betyder för dem i praktiken. Vad det beror på kan jag inte sia om. Kan vara att detta inte lärs ut parallelt med att du lär dig hur man ska skapa startegier eller att det krävs god kunskap om arbetet i hela organisationen och uthållighet för att sprida sutt budskap. Det man kan konstatera dock är att hade fler den kunskapen, skulle betydligt fler organisationer bli mer produktiva o lönsamma.

  2. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Superbra inlägg, Lisbeth! Ditt resonemang kring ”omorganisation” och ”omorganisering” var verkligen spot on! Och min erfarenhet av statliga organisationer såväl som andra offentlighetens organisationer är att de möjligen är duktiga på att skapa strategier, men att det bara blir pappersprodukter med många ord och lite substans. Att skapa abstraktioner istället för konkreta åtgärder, lär inte göra en förändring.
    Dina diskussionstips känns relevanta och praktiska!

Kommentering är stängd.