”Gå in i väggen 2” – Att komma tillbaka

Ett av de tuffaste stegen, efter att ha drabbats av utmattningsdepression är att komma tillbaka till ett normalt liv igen. Som jag skrev i mitt förra inlägg är de som drabbas oftast väldigt driftiga och ambitiösa personer, vilket gör att hen vill tillbaka till sitt ”normala” liv igen så snabbt som möjligt.  Men det är där tankevurpan infinner sig. Det var det liv vi förde innan som gjorde att vi blev sjuka, vilket betyder att går vi tillbaka till att leva på samma sätt kommer vi snabbt att bli sjuka igen. Det krävs alltså att man omvärderar sitt liv och försöker hitta ett alternativt sätt att leva, vilket är en stor utmaning och kräver mycket testande vad som fungerar för någon som redan har begränsat med energi.  Men så dök denna intressanta teori upp, som kan vara till hjälp att tänka nytt. Den kallas för ”Ge och Ta”-metoden och är framtagen av Adam Grant, amerikansk forskare och professor inom organisations psykologi. Hans bok om metoden är utsedd till en av årets böcker 2013 av Amazon, Apple, The Wall Street Journal och The Financial Times.

 

I korta drag går metoden ut på följande. Det finns tre typer av personligheter, Givare, Matchare och Tagare. De står för tre olika synsätt att samarbeta med andra människor.

  •  Givare: är personer som tycker om att hjälpa andra och ställer upp när människor behöver hjälp, utan att förvänta sig något tillbaka.
  • Matchare: är personer som hjälper andra människor, men är noga med att det blir ett nollsumme spel. Dvs. de stöttar andra lika mycket som de ber om hjälp.
  • Tagare: är personer som ber andra om hjälp men sällan återgäldar stöttningen. Om det inte gynnar dem själva på något sätt.

De flesta personer, hävdar Adam Grant, är Matchare och får på så vis balans på sitt liv och på energi användningen. Men det är Givare som ofta drabbas av utmattningsdepression, då de villkorslöst hjälper andra utan att fundera över konsekvenserna för sig själva och därmed dränerar sig på energi.

Men hur ska man då tänka om man är en Givare som drabbats av utmattningsdepression? Ska man tvinga sig själv att bli en Matchare eller Tagare? Nej, hävdar Adam Grant, du behöver bara bli duktigare på att prioritera vem och när du hjälper. Genom att skapa sig en strategi för hjälpandet minskar du på energidränaget och kan ta hand om dig själv bättre. Grant kallar det för att bli en andratillvänd Givare. Han har även kommit fram till att andratillvända Givare är väldigt framgångsrika och finns ofta på mycket högt positioner inom näringslivet.  Det kan vara en motivator om något att fokusera på.

 

Vill du veta mer om teorin? Titta på bokens hemsida  här finns bl a videoklipp och du kan ladda ner första kapitlet eller läs hela boken ”Ge och Ta”, Adam Grant  finns både på engelska och svenska.

Eva Jansén

Eva Jansén

Resultatutvecklare at Oglio Utveckling
Jag driver Oglio Utveckling där jag stärker organisationer och individer för att skapa produktiva och framgångsrika företag. Huvudsakliga arbetsområdet är personlig effektivitet, projekt- och verksamhetsutveckling. Jag stöttar genom analys, utbildning och rådgivning.
Eva Jansén

Latest posts by Eva Jansén (see all)

4 Kommentarer
  1. Barbro Jägerby
    Barbro Jägerby says:

    Jag är en givare som arbetade i samhällets tjänst som givare…

    Enligt denne Adam Grant hade jag sluppit bli sjuk om jag bara hade prioriterat vem och när jag ska hjälpa….hur jag ska tänka för att komma tillbaka och bli framgångsrik …hånar, skam o skuldbelägger mig.

    Nämner inte arbetsgivarens brister och ansvar med ett ord.

    Han har egentligen inte en aning … vilket gör mig både ledsen och förbannad.

  2. Eva Jansén
    Eva Jansén says:

    Hej Barbro,
    det är tufft att vara givare och många både arbetsgivare, kollegor och ”vänner” passar på att utnyttja oss givare.
    Vet inte om du läst Adam Grants bok, men han hyllar faktiskt oss givare och anser att vi borde få en mer framträdande roll då vi ofta har ett bredare och långsiktigare perspektiv med det vi gör än många andra som bara fokuserar på karriär och att tjäna pengar. (Han hänvisar givetvis till sin verklighet i USA.) Han anser att vi med lite eftertanke kan slippa att bli utnyttjade och få ett drägligare liv.
    Ta väl hand om dig Barbro.

    • Lisbeth Rydén
      Lisbeth Rydén says:

      Alla sätt är bra utom de dåliga, sägs det. Ibland är det däremot svårt att veta vad som är bra eller dåligt, tycker jag.

      Å ena sidan förstår jag alla dessa goda råd som ges till enskilda om hur man ska komma vidare. De kan vara relevanta och hjälpsamma för den som är drabbad. Å andra sidan är dessa råd ofta förknippade med att man samtidigt säger att det är just dessa egenskaper som gjort dig sjuk. ”Om du bara…” . Det gör att man döljer den komplexitet och den ömsesidighet och interaktivitet som en utmattningsprocess består av. Som Barbro Jägerby skriver ovan så bidrar man till att friskriva arbetssituationen från ansvar.

      Visst kan personliga egenskaper och personlighetstyp påverka om man blir sjuk eller inte i en viss situation. Det är till och med ibland ett argument som används för att INTE göra något åt arbetssituationen ”alla blir ju inte sjuka, alltså måste det vara den enskildes fel/problem”.

      Det resonemanget hör jag ALDRIG när det gäller kemiska lösningsmedel, asbest, förslitningsskador eller andra fysiska arbetsmiljörisker. Alla blir inte sjuka av det heller, men för att undvika att NÅGON blir sjuk så finns det en rad föreskrifter för hur man ska undvika riskerna.

      Varför är det då så svårt när det gäller mer organisatoriska förhållanden?

      Det finns många anledningar, men en sak vet jag, det blir inte lättare om man hela tiden stärker idén om att det är den enskildes angelägenhet – och ingen annans. Då behöver vi ju aldrig diskutera hur organiserandet påverkar oss eftersom det per definition inte har med saken att göra. Därför tycker jag att det är svårt att veta vad som är bra eller dåligt. Jag vet dock att jag saknar komplexiteten.

  3. Eva Jansén
    Eva Jansén says:

    Lisbeth,
    klart att det inte enbart är den enskildes personlighetstyp som är roten till problematiken. Utan en kombination av arbetssituation och förhållningssätt till arbetet. Min intention med just detta inlägget var att belysa det som jag personligen tyckte var svårast med att komma tillbaka till ett hållbart normalt liv. Att hitta en bra balans och inte hamna i gamla invanda arbetssätt igen.
    Mer parten av mina inlägg här på bloggen handlar om den resterande biten. Dvs. att hitta en hanterbar arbets- och livssituation, så du slipper drabbas av hjärntrötthet. :-)

Kommentering är stängd.