Bemötande - toppen och botten av isberget - Psykolog Lina Bodestad

Isberget: bemötande ovanför och under ytan

Vilket bemötande brukar du ha gentemot din mest snäsiga kollega? Mot den mest irriterande ungen på ditt barns fotbollsträning? Mot mest konservativa släkting som alltid ska prata om hur det var bättre förr på alla familjemiddagar?

Kanske snäser du tillbaka själv. Kanske ignorerar du. Kanske blundar du, tar ett djupt andetag och tänker på ditt spirit animal. Det finns olika sätt. Men en sak glömmer vi allt som oftast när vi stöter på människor som är gnälliga, jobbiga, tråkiga, sura eller bara oinspirerande. Och det är vad, eller snarare vem, det faktiskt är vi bemöter.

För någon vecka sedan skrev jag en text på Medium baserad på mina känslor kring presidentvalet i USA, Trump och alla ”ska man skratta eller gråta”-nyheter som fyllt flödet sedan dess. Texten kom ur en tanke som funnits med mig länge och som, ju mer jag letar, dyker upp på de mest skilda ställen i vardagen. I nyheterna, i skolan där jag arbetar, i diskussioner med familj och vänner.

Det handlar om en metafor som jag brukar kalla för isberget.

Isbergsmetaforen handlar om skillnaden mellan vad vi ser och vad vi inte ser och hur denna skillnad påverkar vårt bemötande. Ett enkelt exempel, plockat direkt från verkligheten, är en ”stökig elev” i skolan som kastar pennor på andra elever, skriker svärord åt både kamrater och lärare, fäller snäsiga kommentarer åt andra elever som svarar fel och puttar andra när de står i kö till maten. En riktigt jobbig unge? Nja, not so fast, brukar jag säga.

Bemötande ovanför och under ytan

För det vi ser ovanför ytan i form av problemskapande beteenden – kasta pennor, tränga sig, snäsa – är bara ett uttryck för något betydligt större, djupare och mörkare som finns under ytan. Saker vi inte ser, men som finns där och som påverkar, varje dag.

Nedanför ytan, däremot, finns nämligen ofta något helt annat. Där finns rädsla för att misslyckas. Känslan av att inte duga. Att ingen tycker om mig, ser mig, vet hur jag mår. Att ingen förstår mig. Att allt är mitt fel.

Det är tunga och jobbiga känslor att bära på, oavsett om man är barn eller vuxen. Och det blir då plötsligt inte alls lika konstigt att en och annan svordom eller penna kommer flygande genom luften då och då. Det kan vara en form av försvar. En form av kontaktsökande. En form av kommunikation – se mig, ta tag i mig, prata med mig, fråga mig vad som pågår.

Bemötande - toppen och botten av isberget - psykolog Lina Bodestad

Känner du igen det här från din egen vardag? Kanske finns det någon, på ditt jobb eller i din närhet, som du inte kommer överens med. Någon som bara klagar och gnäller och aldrig ser något positivt eller bra med något som helst. En typisk ”glaset är alltid halvtomt”-person.

Vad skulle hända om du skulle bemöta den personen, inte utifrån gnället du ser på ytan, utan utifrån det som finns under den vresiga ytan? Skulle du förändra något i ditt bemötande? Hur, på vilket sätt?

Vems fel? Om det fundamentala attributionsfelet

När jag presenterar eller pratar om isberget med personer i mitt jobb, förstår de i princip alltid direkt exakt vad jag menar och vad jag vill säga med metaforen. Samtidigt händer det varje dag att vi i arbetslivet och livet i allmänhet bemöter varandra mer utifrån våra ”toppar” än våra ”djup”. En möjlig förklaring till detta är vad man inom psykologin brukar kalla för det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt uttryckt består det fundamentala attributionsfelet i att vi tenderar att tro att andras beteenden beror på hur de är som personer (”hon hann inte med bussen för att hon är lat”), medan våra egna beteenden beror på yttre faktorer (”jag hann inte med bussen för att det blev rött när jag skulle gå över gatan”).

Detta gör att när vi bedömer andra personers handlande, har vi ibland en övertro på att andra styr sina val och beteenden helt utifrån sin egen vilja och sina personliga egenskaper, snarare än att drabbas av olika yttre faktorer som de inte kan kontrollera. Det är ”den andres eget fel”, medan vi själva har alla möjliga bortförklaringar till varför vi inte får till olika saker i vardagen så som vi hade tänkt. Det var ju regn och uppförsbacke och motvind och fullmåne och…ja, det var ju inte mitt fel i alla fall!

Dyk ner under ytan – möt den andre (och dig själv) på riktigt

Så vad gör vi då av detta? Vad tar vi med oss för att kunna skapa ett bättre, mer mänskligt och mindre fientligt bemötande, oss människor emellan? Ett första steg är att, nästa gång du möter en riktigt jobbig person, ställa dig några frågor:

Vad kan finnas under den här människans yta? Vad bär den här människan på som jag inte känner till? Vilka kamper utkämpar hon just nu, helt i det tysta?

Fundera för all del även över ditt eget isberg. Vad bär du med dig under ytan varje dag, som ingen annan känner till, eller ser, eller bemöter dig utifrån? Om du fick gå runt med en stor skylt på magen med texten ”Det här behöver ni veta om mig just nu”, vad skulle det stå på den?

Ha en fin vecka, både ovanför ytan och under!

–Lina

 

 

 

Följ mig

Lina Bodestad

Psykolog at Normpsykologen
Lina Bodestad är en nyfiken psykolog som driver Normpsykologen. Hon hjälper människor och företag att multiplicera sin framgång genom att göra mer av det som funkar. Lina är också en stor livsnjutare som tror på att stressa mindre och leva mer. Hennes recept för stadig och hållbar utveckling är att ständigt befinna sig i en utforskande och ifrågasättande "beta-testning" av sitt eget liv.
Följ mig