Social rast eller vilopaus? Det är frågan

”Kom nu då, det är fika!” ”Men hallå, kommer du då?” Ja, det där känner ni nog igen. Det eviga tjatet om fikarast när du är som mest inne i jobbet eller kanske inte alls är på humör för att umgås. Men, det GÅR ju bara inte att INTE hänga med. Det är inte socialt accepterat. Att inte vilja fika kan få konsekvenser nämligen.

Det kan leda till sura miner, anklagande ifrågasättande om varför du inte vill fika eller till och med skitsnack bakom ryggen. Sura kollegor och utanförskap, vem vill ha det? Det i sig kan också få konsekvenser om det pågår under en längre tid. Faktum är att du till och med kan bli sjuk av sura kollegor, som jag skrev om för några år sedan här, men är ju ständigt aktuellt.

En fråga man kan ställa sig också är hur trevlig, rofylld och vilsam är egentligen den väl behövda så kallade rasten? Oftast handlar det om en snabbfika på 10-15 minuter, och under den tiden vill alla hinna säga så mycket som möjligt. Alla pratar i munnen på varandra och ingen lyssnar egentligen, utan alla vill hinna ”säga sitt”. Ett enda stort sorl av röster.  Och hur ser miljön ut där ”rasten” äger rum? På många arbetsplatser är den inte alltför trivsam, just för att personalen inte ska vilja sitta kvar för länge. ”Hallå, det måste ju vara arbetseffektivt. Klart de ska ha rast, men inte för länge.”

Jag hör ofta människor i min närhet som beklagar sig över påtvingade fikaraster, när de egentligen skulle behöva eller vilja ha en vilopaus. Helst vara i fred, hoppa över rasten, eller kunna välja att inte hänga med utan att det får konsekvenser. Så vad beror det på egentligen att det är så känsligt och ”heligt” med dessa fikaraster? Jag har inget svar eftersom jag själv inte är eller har varit ett fan av surriga fikaraster. Så jag slänger ut den frågan här och nedanstående frågor, som ni gärna får diskutera. Skulle vara jätteintressant att höra vad ni har för erfarenheter, tycker och tänker om detta.

Självklart finns det  arbetsplatser där fikarasterna funkar bra också förstås, och allt är ju inte svart eller vitt. Men påtagligt ofta hör jag klagomål. Ännu värre är förstås alla arbetsplatser där det inte finns några inplanerade fikaraster alls, och personalen förväntas ta paus ”när det finns tid”. Vilket ofta leder till att rasten inte tas ut alls.

Att alla behöver raster/pauser under en arbetsdag är ju en självklarhet. Men hur ska chefer och medarbetare tillsammans kunna göra dessa trivsamma? Vad kan göras för att undvika sura kollegor, utanförskap och skitsnack? Hur ska de som inte har behov av att alltid umgås på rasterna kunna bli accepterade? Fundera och diskutera gärna.

 

Ha en trivsam arbetsdag!

 

Suzanne Vikström

Suzanne Vikström är diplomerad coach, utvecklingskonsult, mental PT, inspiratör, föreläsare och skribent. Specialitet är psykosocial arbetsmiljö, som utanförskap, negativa beteenden och diskriminering, samt att möta och utmana rädslor, personlig utveckling i jobbet och samarbete.

Hon erbjuder tjänster som ArbetsLivscoach, och livscoaching för enskilda medarbetare, företagare och privatpersoner. Hon kan också anlitas som föreläsare om positiv arbetsmiljö och leder workshops om samspelta team och öppen kommunikation.

Latest posts by Suzanne Vikström (see all)