Politiska vinstintressen eller vad styr i offentlig sektor?

I en av böckerna i kursen i arbetslivpsykologi står det väldigt intressanta saker. Boken skildrar resultatet av en omorganisation i vården och sätter ord på en del problem som har lett till den kris offentlig sektor just nu genomgår. Vi läser i dagstidningarna om sjuksköterskeuppror, höga ohälsotal och avhopp från de människovänliga yrkena inom skola och vård. Det är områden som de politiska partierna går till val på och som de just nu förbereder sig att vinna väljare på i nästa valrörelse. Men vilken roll spelar de själva? 

Inom vården talar de anställda och politikerna inte samma språk, slås det fast i boken, och en av de viktigaste frågorna för vården är att finna forum för samråd mellan de olika domänerna i vårdhierarkin. De vårdanställda förväntar sig politiker som beslutar utifrån den dagliga verksamhetens behov medan landstingspolitikerna ser sig som dem som ska tala om för de vårdanställda hur de ska arbeta. De anställda förstår inte de politiska besluten och ser inte politikernas kompetens med resultatet att de upplever maktlöshet som leder till ohälsa. Politikerna fattar å sin sida beslut utifrån föråldrade teorier om organisation och ledarskap och utvärderar sällan sina organisationsförändringar.

Utvärderar sällan? Varför det?

Tanken slår hårt mot en före detta kommunanställd som har deltagit i några omorganisationer men aldrig i någon utvärdering – är politikerna rädda för resultatet och att de ska ställas till svars för ett dokumenterat misslyckande i nästa val? Handlar det om vinstintressen? Intresset att vinna nästa val? Boken svarar att det tar lång tid, ofta flera år, att utvärdera en omorganisation och följden blir att gamla misstag upprepas och att ambitionen att lösa ett problem tvärtom leder till att problemet förvärras. Att ha politiska uppdrag har blivit som ett yrke bland andra.

Kanske är det dags att granska det politiska ledarskapet på systemnivå och se hur det utövas? Hur det påverkar de anställdas arbetssituation, hälsa och privatliv att arbeta i en organisation där de som har det slutgiltiga avgörandet över ens arbete upplevs som fjärmade från verkligheten och prioriterar utifrån andra försutsättningar än man som yrkesprofessionell kan göra.

Fel problemformulering – fel lösning

Det är min erfarenhet att man försöker lösa många av de problem som drabbat skolan med individuella insatser när problemen egentligen är organisatoriska. Fel åtgärd sätts in och det är därför man kan jobba ihjäl sig med vissa problem i skolans värld utan att det egentligen ger resultat. Jag tror det är likadant inom övriga offentliga verksamheter. Det som ses som en vårdfråga eller en skolfråga är egentligen en ledningsfråga eller en systemfråga som behöver lösas utifrån en helt annan problemformulering än man är van vid.

När det är dags för valrörelse nästa gång kan vi som väljare istället för att fråga politikerna vad de tänker göra åt problemen i vård, skola och omsorg fråga hur de tänker underlätta för de anställda att utifrån sin kompetens och erfarenhet få verksamheterna att bli bättre. Vi kan också ha detta i åtanke när vi hör tvärsäkra politiska uttalanden om vad som bör göras för att lösa problemen inom de offentliga verksamheterna. Kanske är det så illa att de som förväntas lösa problemet har blivit en del av det? I slutänden handlar det om att jobba mot gemensamma målsättningar och då krävs det åtminstone att man förstår varandra.

Boken jag läst heter Effektivitet – vad är det? med underrubriken ”Perspektiv på effektivitet i offentlig sektor. Exemplet sjukvården” skriven av Robert Ragneklint och utgiven 2004 av Akademi och Samhälle 2000 Förlag.