Har du för höga krav på dig själv?

Har du för höga krav på dig själv på jobbet? Och kanske även på dina kollegor? Då riskerar du inte bara att du själv blir totalt sönderstressad och mår dåligt. Du löper också stor risk att andra stöter bort dig helt.

Inte bara vanlig noggrannhet
Nu pratar jag inte om vanlig noggrannhet, utan snarare om perfektionism eller något där emellan. När du inte klarar av att du själv eller andra inte utför allt så perfekt som möjligt, och helst så som du själv vill ha det. När du inte är öppen för andras ideéer och förslag. Utan gärna kör ditt eget race, så att det blir på DITT sätt. Du litar liksom inte på att det blir tillräckligt bra annars. Du kan aldrig koppla av eller koppla bort jobbet. Det leder till stress, sömnbrist och helt orimliga krav på dig själv och på andra. Någon som känner igen detta hos sig själv eller hos andra?

Viss igenkänning
Jag känner igen en del av det från mitt tidigare arbetsliv i restaurangbranschen. Och till viss del även från journalistyrket. Inte så mycket det där med att ställa orimliga krav på andra, men definitivt på mig själv. Har ofta fått höra från kollegor och chefer att jag är ordningsam och noggrann. Det är ju positivt. Ja, när det inte går till överdrift förstås.

Aldrig ”good enough”
Som när jag var för överambitiös i min strävan efter att allt skulle vara så bra och perfekt som möjligt. Jag överarbetade och bar ständigt på känslan av att det ändå aldrig var ”good enough”. Det var bra men inte TILLRÄCKLIGT bra. För jag ville att det skulle vara perfekt. Annars blev jag stressad, orolig och nervös. Vet och förstår i dag att det handlade om rädsla. Ja, jag var faktiskt rädd. För vad? Jo, för att någon skulle bli irriterad, arg, klaga, hitta något fel eller vara missnöjd. Så jag såg alltid till att försöka minimera den risken. Hade ständig prestationsångest.

Sämre prestation
På grund av det tog arbetsuppgifterna ofta alldeles för lång tid, och jag minns väldigt väl hur, speciellt en kollega, klagade och var irriterad på att jag var för långsam. Det gjorde mig ju inte mindre stressad, och min strävan fick motsatt effekt än vad jag ville ha. Kollegor och chefer blev ju irriterade och klagade även fast jag gjorde mer än jag behövde. Jag mådde ännu sämre och offerkoftan var på väldigt ofta. Tyckte synd om mig själv och kände mig missförstådd. Tyckte att de andra inte gjorde tillräckligt. Fast det vågade jag inte säga förstås.

I dag förstår jag vad allt detta beror på. Sökte hjälp, har jobbat med mig själv, mår bättre och har släppt på kontrollen och duktigheten. Ja, nästan i alla fall. Händer då och då fortfarande och det är helt okej för det tar inte över längre. Men där och då gjorde jag arbetslivet surt både för mig själv och för alla andra.

Konsekvenser av för höga krav
Läste en intressant artikel i DN, Strävan efter det perfekta lönar sig inte, visserligen från 2014, men ständigt akutellt ämne. Där står bland annat om vilka konsekvenser detta beteende kan få.

”I små doser finns det naturligtvis något bra med ett beteende som skapar ordning och leder till att omgivningen blir nöjd, menar Martin Antony och Richard Swinson. ”Skillnaden ligger i intensiteten i beteendet och i vilken utsträckning man ägnar sig åt det”.

Det som skiljer ett perfektionistiskt beteende från vanlig noggrannhet är när en människas vilja att prestera bra faktiskt gör att han eller hon presterar sämre.

En del får svårt att fungera på jobbet eftersom de ställer för höga krav sina egna och kollegernas arbetsinsatser.

Antony och Swinson berättar om sekreteraren Hanna som var så besatt av att prestera bra på jobbet att hon inte hann med att vara social. När kollegerna ville småprata med henne, ursäktade hon sig och gick undan för att jobba. Det ledde till att kolleger och chefer till slut undvek henne.”

Vi gör och är tillräckligt bra som vi är
Varför tar jag upp detta just nu? Jo, för att det är alldeles för vanligt i arbetslivet, och så många som mår dåligt och stressar helt i onödan på grund av för höga prestationskrav. Många kanske inte ens är medvetna om varför de beter sig som de gör. Som det var för mig. Andra kanske bara behöver vakna upp, stanna upp och få en tankeställare. Vi behöver prata mer om detta och hjälpas åt att minska på kraven på oss själva och på andra. Få in i arbetsplatskulturen att vi redan är och gör ”good enough”.

Att vi inte behöver överprestera för att bevisa något för oss själva eller för andra. Vi behöver lära oss att lita på att vi själva och alla andra gör sitt allra bästa efter sin förmåga. Och är det mot förmodan någon som inte gör det, som inte är en lagspelare, så finns det säkert en bra förklaring till varför. Då behöver vi ta reda på det. Hur kan vi hjälpa hen in i laget?

Vad har du för erfarenheter och tankar kring detta? 

Ha en bra arbetsdag! Ta hand om er och varandra! Och just det…Glad Påsk!

 

Suzanne Vikström

Suzanne Vikström är diplomerad coach, inspiratör, föreläsare och skribent. Specialitet är psykosocial arbetsmiljö, som utanförskap, mobbning, diskriminering, personlig utveckling i jobbet, samarbete, konflikter och otydligt ledarskap.

Hon erbjuder tjänster som arbetshälsokonsult och som livscoach för enskilda medarbetare och privatpersoner. Hon kan också anlitas som föreläsare om positiv arbetsmiljö, samt om olikheter på jobbet.

Latest posts by Suzanne Vikström (see all)